Hippieeran tycks vara en allt starkare influens hos nya gitarrband som numera också ser ut att kunna retuscheras rakt in i Haight Ashbury-bilderna på Grateful Dead. Låtarna, så väl som håren, är längre, musiken mer psykedelisk och uppsynen på pressfoton mer förvirrad. Peace bockar av de flesta av kriterierna med sin debut In Love som släpps i veckan.Birminghamkvartetten uppmärksammades tidigt i sin karriär, bland annat för den smått genialiska covern på trancehitten ”1998” på ep:n Delicious. De jämfördes med Vampire Weekend och Wu Lyf, men är lite för överallt för att någon referens ska träffa helt rätt. Bröderna Harry och Samuel Koisser (gitarr/sång respektive bas), gitarristen Douglas Castle och trummisen Dominic Boyce har många, många uppslag. Samtliga kan höras på In Love. Debuten demonstrerar storslagen arenarock (”Higher Than The Sun”), gitarrtung dysterhet (”Follow Baby”, ”Wraith”), lättsam tonårstrots (”Lovesick”, ”Toxic”) och vemodigt gitarrplingande (”California Daze”). Att den gemensamma nämnaren är lättsjungna refränger och melodier som fastnar bådar väl för Peaces framtid.
Bandet har nog med idéer för att spinna vidare på musikhistorien och göra något intressant, men In Love gör lite för mycket av allt och inte tillräckligt av någonting för att garantera att Peace kommer att vara i främsta ledet för en nypsykedelisk rockrenässans. Lägger de ner klyschorna som då och då förekommer i texterna och tajtar till konceptet skulle skiva nummer två kunna göra det.
