Tift Merritt: ”Att vara artist är inget för veklingar”


Tift Merritt har jämförts med storheter som Joni Mitchell och Emmylou Harris och i höstas släppte hon det fina albumet Traveling Alone. Nu är hon högaktuell med skivan Night på vilken hon samarbetar med pianisten Simone Dinnerstein. Rockfotos Mattias Pettersson träffade den amerikanska singer/song-writern under hennes senaste Sverigebesök.

Det är en råkall eftermiddag när jag kliver upp på Tunnelgatan från Hötorgets tunnelbanestation, på väg mot Nalen. Via twitter vet jag att Tift Merritt precis anlänt till Stockholm. Men det behövs inga kravallstaket för en så anonym countrysångerska. Förra gången hon var här spelade hon också på Nalen, men då var det i den stora konserthallen, på denna resa får hon residera i källarlokalen.

Senaste albumet Travelling Alone är varmare än sin ensliga titel och sprängfull av starka känslor, en beskrivning som även passar in på den korta sångerskan med brett leende.

Vårt samtal börjar med en diskussion om svenska minnen: Stockholms sillmackor och saluhallar, två attraktioner Tift försöker se till att besöka i mån av tid. Hon berättar om en turné för några år sedan, då hon passerade Sverige i en hyrbil till en kuliss av blommande syréner. Hon framstår som en tvättäkta estet och romantiker.

Mitt första möte med din musik var öppningslåten ”Mixtapes” från din förra skiva See You On the Moon. Vad är ditt starkaste förhållande till blandband?

– Min gymnasiekärlek gjorde ett mixtape till mig som jag tyckte var det bästa jag hade haft i hela mitt liv. När jag började spela musik, för tjugo år sedan, brukade personer be mig om att spela in mina låtar till dem. Jag brukade göra en kassett och sen ett handgjort omslag, det tog en evighet.

Spellistor är ingen konkurrent enligt Tift.

– Digitalt är inte romantiskt. Jag är en speciell person, jag gillar estetik, jag uppskattar bra ljussättning och skön stämning. Inte som det är på gallerior. Jag tror att vi ofta i modern kultur är attackerade av den här typen av obekväm dimma av menlösa kommersiella saker. Jag tror att andra upplevelser skyms av det.

Temat för skivan är resande. Vad lyssnar du på när du reser?

– Genom att jag är med mitt band lyssnar jag mycket på soul, mycket blues. Jag älskar Washington Philips, han var en kringflackande Texas-präst med väldigt specifikt sound. Förmodligen mycket jazz och blues. När du turnerar så kan det vara en väldigt intensiv upplevelse att befinna sig inuti en sång och du kanske föredrar något utan ljud, mer känsloorienterat.

Ur mitt perspektiv är du en countryartist som blandar många influenser. Vilken genre vill du själv bli placerad i?

– Jag är med all säkerhet en rootsmusiker, och en låtskrivare. Och jag vill verkligen vara en del av den fantastiska traditionen av starka kvinnor som Kitty Wells, Emmylou Harris och Bobbie Gentry, men jag tycker att country har fått en så konstig klang i dag. Jag är en del av den traditionen, men det är också väldigt, väldigt viktigt att jag har mitt perspektiv och gör min egen grej.

Jag tycker att du tar mer till bordet än bara det.

– Jo, jag vill inte begränsa mig. Det finns mer än bara den direkta betydelsen och jag tror att country ibland får dåligt rykte utomlands för att du tror att det är en enkelspårig, illiterat sak. För du förstår – det vill jag inte vara en del av. Jag kan inte göra det. Jag kan inte kalla mig en countryartist om det är vad det betyder. Just därför är traditionen väldigt viktig, för att det finns en tradition av väldigt trubbiga, ärliga berättelser om det verkliga livet.

Skivan handlar som sagt om resande, berätta om det.

– Resande på den här skivan och resande för mig är en en metafor för inre liv. Att vara en artist eller någon som försöker förstå och känna är en form av resande. Jag tror att man inte kan tala om det enorma utrymme som är inre liv på ett eteriskt sätt utan att låta lite som en tönt ibland. Jag gillar att ha den slitna, känsliga metaforen om att resa. Som du säger om att vara en turist: man åker till en plats och går igenom saker och blir förändrad. Jag tror att vara en konstnär är en ganska ensam resa, men det är nog lika sant för alla ändå.

Som turnerande musiker borde du veta en hel del om att resa.

– Ja och nej. Det finns många platser jag inte har varit på och jag har rest under väldigt bra förhållanden där jag vanligtvis välkomnas och blir bra behandlad. Men jag gillar att lämna min egen kultur eftersom den döljer vad du tar för givet och du måste vara mer uppmärksam kring hur personer kommunicerar och vad de behöver fysiskt och känslomässigt. Vad jag tror det handlar om i slutändan är ett väldigt enkelt språk av vänlighet och behov, att vara en förälder, vara ett barn, vara älskad, att försöka gå sin egen väg.