Killing Joke: Babel, Malmö 22/3

Band av Killing Jokes kaliber är lätträknade. Det är ett faktum och det understryks lite extra när kvällens första förband The Morlocks går på scen. Industrirockbandet från Göteborg är – trots de Ministry-liknande ångvältsriffen, sminket och de inövade poserna – inte i närheten av att tangera det mörker och den hårdhet som Killing Joke utstrålar med sin blotta uppenbarelse. Ytterst få är det. För band av Killing Jokes kaliber är lätträknade.

De brittiska postpunksöverlevarna har, med några korta uppehåll, varit verksamma sedan 1978. Kommersiella framgångar må ha uteblivit men inflytandet är odiskutabelt och de har fått mängder av efterföljare. Nämnda Ministry är, med sin ångvältsgraciösa industri/metal-hybrid, ett av de mer uppenbara exemplen. Även Nirvana lyssnade och lärde och lånade melodislingan från hiten ”Eighties” till sin egen ”Come As You Are”. Inflytandet över alla former av mörk och märklig rock är odiskutabelt men det är inte helt självklart var man ska placera Killing Joke. För mörka och konstnärligt sinnade för punken. Kanske goth men för arga och politiska för att riktigt passa in. Inte metal men beröringspunkterna finns. Det är snarare i utkanterna av dessa genrer som Killing Joke rör sig. De gör sin egen grej. Man vet aldrig riktigt var man har dem.

Man vet i vart fall aldrig var man har sångaren och frontfiguren Jaz Coleman. Bland postpunkens udda personligheter tillhör han de mest osannolika. Den aggressive agitatorn som studerar klassisk musik på fritiden. Härom året försvann han spårlöst från en turné i sällskap med The Cult och The Mission – för att upphittas några dagar senare mitt ute i Saharaöknen. Han försvann spårlöst från Killing Joke även i början av 80-talet. Den gången återfanns han på Island – dit han hade rest för att invänta Jordens undergång. De här anekdoterna säger faktiskt en del om vad man kan vänta av en (icke-inställd) spelning med Killing Joke. Känslan av Apokalyps och undergång är ständigt närvarande, liksom paranoian och de stora politiska konspirationsteorierna – som i ”European Super State”, en av de bästa låtarna från senare år, som spelas under kvällen.

I övrigt bjuds det generöst på gamla klassiker. Många hyllar första självbetitlade skivan som det verkliga mästerverket och vi får höra fyra låtar därifrån. Det är stilen de fann då som de främst förknippas med: Aggressiv proto-industrirock med pulserande trummor, överstyrda basar, hård sång och massivt gitarrmangel. Men det ryms också subtilt stämningsbyggande och vackra, starka melodier, vilket vi påminns om när de spelar ”Love Like Blood”.

Till skillnad från många av Jaz generationskamrater har hans intensitet på scen inte avtagit med åren. Den åldrade, svartklädde frontfiguren växlar mellan att gestikulera hotfullt, le mot publiken och brista ut i små struttiga danser. Vad gäller låtvalen så är publikfriet totalt. Det är ett ”Greatest Hits”-set, ett styrkeprov, en total uppvisning i vad Killing Joke verkligen går för. Kanske kan det kännas som att de bränner av för mycket krut för tidigt när de inleder med ”Requiem” följt av ”Turn To Red” och ”Wardance”. Men Killing Joke bevisar att gammal är äldst och lyckas med konststycket att behålla den sanslösa intensiteten genom praktiskt taget hela spelningen. Det är ett oerhört kraftfullt framträdande trots att Killing Joke själva klagar på att Babels ljustekniker snålar med stroboskopljusen. Band av Killing Jokes kaliber är lätträknade. Det är inte lätt att spela tuff jämte någon som har överlevt Jordens undergång.