Division of Laura Lee är tillbaka! Sedan 90-talets mitt har det lilla bandet från Vänersborg gjort skramlig, melodiös indierock. De har förvaltat arvet från förebilder som Fugazi, Pixies och Sonic Youth – kanske bättre än någon annan i Sverige och nu är de aktuella med styrkeprovet Tree som släpps den tredje april. Första nya skivan på fem år är utgiven av Division of Laura Lee själva och delvis producerad av självaste Jason Lytle från Grandaddy. Rockfotos Anton Lindskog ringde upp basisten/sångaren Jonas Gustafsson.Det har gått fem år sedan er förra skiva Violence Is Timeless. Varför har det tagit så lång tid?
– Det tog egentligen inte särskilt lång tid efter förra skivan innan vi började spela in nytt material. Sen dröjde det inte länge förrän pengarna var slut (skratt). Vår nya skiva har varit klar ett tag men under den tiden har vi varit utan skivbolag. Vi har haft grejer på gång med flera olika bolag men av någon anledning har det inte blivit något. Till slut bestämde vi oss för att helt enkelt ge ut Tree på egen hand och det beslutet är vi nöjda med. Nu gör vi det på egna villkor och slipper leva upp till någon annans kravbild.
Jason Lytle från Grandaddy har producerat flera låtar på skivan och han bidrar även med en vers i singeln ”Old Gold”. Hur kom ni i kontakt med varandra?
– Han kontaktade oss på Myspace för många år sedan. Det var efter att han hade hört vår andra skiva Das Not Compute som han blev väldigt förtjust i. Vi har hållit kontakten sedan dess och snackat lite till och från om att göra något ihop. Nu ville vi i bandet prova ett nytt grepp så då gjorde vi slag i saken och bjöd in honom.
– Låtarna var visserligen färdigskrivna när Jason kom in i bilden men jag tycker helt klart att han har satt sin prägel ändå. Man kan höra hans ljudideal på vissa ställen. Det var ett intressant möte för vi jobbar på väldigt olika sätt. Vi i Division of Laura Lee är impulsiva och snabba men Jason jobbar noggrant, långsamt och metodiskt. Han kan sitta i evigheter och fila på minsta lilla ljud.
Ni kallas ibland för Sveriges mest underskattade band. Det sägs också att ni är större i USA än i Sverige, stämmer det?
– Det stämde nog ett tag. När vi hade gjort vår första skiva Black City var vi över en del och spelade där och då gick det mycket bättre i USA än vad det gjorde hemma. Men även den amerikanska marknaden måste ju matas om det ska hålla i sig och nu är det väldigt länge sedan vi var där. Just för tillfället är vi nog störst i Göteborg (skratt). Vi har ju inte turnerat på ett tag så det är svårt att säga.
