Crystal Castles: KB, Malmö 8/3

Passande nog står det den åttonde mars i kalendern denna fredagskväll då Crystal Castles besöker Kulturbolaget i Malmö. Det är den internationella kvinnodagen och en av musikbranschens i särklass coolaste kvinnor just nu – sångerskan Alice Glass – står på scen. Med lila hår, en cigarett i handen och attityd som skulle få gamla punkhjältinnor som X-Ray Spexs Poly Styrene och The Slits att baxna, äger hon scenen.

Kanadensiska Crystal Castles är en duo, som förutom Alice Glass, består av producenten Ethan Kath. På livespelningar har de även en trummis med sig, en trummis som denna syns hörs mer än syns – rökmaskinen gör det i stort sett omöjligt att se något förutom den studsbollshoppande Glass från platsen där jag står.

KB, som för kvällen har en i mina ögon väldigt ung publik, känns oerhört trångt och jag spenderar oroväckande mycket tid på att se mig om så att jag inte blir helt nerstänkt av öl från den tokdansande omgivningen. Ett ålderstecken? Antagligen. Resten av publiken verkar älska den svettiga stämningen och när Glass redan i andra låten publiksurfar för första gången går man såklart nuts. Det var längesedan jag upplevde en sån entusiasm.

Crystal Castles debuterade 2008 och släppte sin tredje fullängdare förra året. Deras elektroniska nintendopunk har sedan starten hyllats både av media och publik, och låtar som ”Crimewave” och hitten ”Not in Love” där The Cures frontman Robert Smith gästar på sång, har spelats flitigt på alla hipstertäta dansgolv de senaste åren. Det är också dessa låtar (minus Robert Smith) som sticker ut allra mest i kvällens set.

För förutom då och i punkiga ”Alice Practice” – där Glass verkligen får vara en elektronisk Riot Grrrl, känns det i ärlighetens namn som att låtarna oftast flyter samman i en untzande sörja. Det beror mycket på mixningen av sången. Distad och reverbdränkt. Och visst, Glass sång används som ett effektfullt instrument, men det hela blir lite för onyanserat i längden. Jag kommer på mig själv att önska att jag kunde höra hennes texter, fast att jag är fullt införstådd med att det inte är meningen att jag ska göra det. Det låter ju likadant på skiva.

Dansglädje och punkig attityd är i fokus, precis som man kan förvänta sig av ett band som Crystal Castles. Och det får jag vara nöjd med – även om det vore fint att bli överraskad.

OBS: bilden är tagen i samband med spelningen i Göteborg tidigare i veckan