Ni vet de där kvällarna när den skånska blåsten är riktigt snål. När en försöker hjälpa peppen på traven genom att dra på lite rött läppstift och göra något kul med håret. Så väl ute blåser håret runt till ett trassel över ansiktet och klippar fast sig i läppstiftet. Inget är så modfällande.Vojne, vojne, snälla mojna. Kvällar som denna blir ”Hur länge ska vi spotta i motvind?” en dubbelbottnad kampvisa. Så ramlar vi in i ett varmt vardagsrum. Ni vet, alla våra vänner finns på den här festen och stämningen rusar i taket.
Vi sjunger falskt till Thåström och Ebba Grön och en kille tar lite för mycket plats, men i övrigt är det en typiskt bra hemmafest. ”Känner ni varandra?” frågar vi förtjust och påminner varandra om att Malmö och landet är så litet och samtidigt så stort.
På Mejeriet i Lund denna lördagskväll finns dancehallfansen, hårdrockarna, indiepoparna. Jag hejar på alla.
När Vånna Inget går upp på scen förvandlas den brokiga publiken till ett sammansvetsat tonårsgäng. De spelar på den lilla scenen vid baren och jag vill försvara den uttjatade vardagsrumsliknelsen. Stämningen är intim, hängiven, och bandet har tveklöst skaffat sig en växande fanskara på det gamla hederliga viset. Genom att spela, spela, spela. Låta ryktet växa. Genom trallvänlig punk som lämpar sig ypperligt väl för tonårshormonstinn allsång.
Vånna Inget exploderar snart. Nyss var de nominerade till Nöjesguidens Malmö-/Lundapris i kategorin ”Årets musik”. De vann inte, men det gjorde däremot Malmö Hardcore Festival i kategorin ”Årets nöjesförbättrare” vilket är ett tecken om något på att det är i denna vindpinade landsända som punken lever och frodas.
Jag är tacksam över att jag tillbringade tonåren på fritidsgårdar i Stockholmsområdet där jag kunde springa på konserter med Joelbitar och Coca Carola. Minst lika lycklig är jag i denna stund över att bo i Malmö år 2013. Spelningen känns inte osökt som sista natten med gänget på fritidsgården. Framför mig står två fulla och lyckliga fans i övre tonåren och sjunger ”Allvar” till varandra med sådan lidelse att jag måste klättra upp på en barstol för att se bandet och behålla något slags fokus.
Det här är Vånna Ingets sista spelning innan sommaren. De bjuder oss på två nya låtar som vi strängt ombeds att inte filma. För skivan släpps inte förrän magnolian i Lundagård blommat. Bandet går i väntans tider.
Det går inte att undvika att nämna. Sångaren Karolina Engdahl är höggravid, och när hon sjunger ”Tickande bomb” med kraft och stämma som vida överstiger den mer slätstrukna skivversionen reser sig håret på mina armar.
Det här är hennes kväll. Hur mycket den manliga bandkollegan än försöker ta över mellansnacket och förtroligt lägga handen över mikrofonen för att fortsätta efter att övriga bandet gått av scenen. Alla jag pratar med är överens. Någon har svårt att hitta orden om Karolina Engdahls uppenbarelse. ”Det var mäktigt”, säger han till sist.
Punken lever, svarar jag. Länge leve punken.
OBS: Bilden är hämtad från vårt arkiv.
