Martin Schmidt och Drew Daniel, de båda galenpannorna bakom projektet Matmos, har specialiserat sig på att skapa musik utifrån ”icke-musikaliska källor”. De är kända för sin kärlek till märkliga (och ofta väldigt akademiska) koncept och minst sagt udda inspelningsmetoder. Jag blev själv introducerad till electronicaduon när de släppte To Cut Is A Chance To Cure år 2001. Det är en skiva som innehåller brusig noise och dansant electronica – och all musik är baserad på samplade ljud från plastikoperationer!Det mest fascinerande med Matmos är att, oavsett vilka galenskaper de företar sig, så känns de faktiskt aldrig särskilt svårtillgängliga. För tolv år sedan gjorde de dansmusik av plastikoperationer. Nu är de aktuella med The Marriage Of True Minds, som på ett musikaliskt plan förmodligen är det mest ”lättlyssnade” de har gjort under hela karriären. Här finns fler sångpartier och tydliga strukturer än vi är vana vid från den nu Baltimorebaserade galenpanneduon. Det bakomliggande konceptet är dock så krångligt att jag själv – efter att ha läst igenom presstexten fem gånger – fortfarande knappt förstår det.
Lite kortfattat är The Marriage of True Minds ett slags musikaliskt svar på ”Ganzfeld”-experimentet. Ett antal testpersoner har försetts med ögonbindlar och Matmos har försökt kommunicera med dem genom ljussignaler och oljud. De här sessionerna ligger – på något sätt – till grund för musiken som har hamnat på The Marriage Of True Minds. Skivan har tagit fyra år att göra och känns på många sätt som det mest fullbordade som kommit från Matmos. Tidigare har en stor del av behållningen med bandet varit att läsa om de galna idéerna och metoderna bakom inspelningarna. Musiken på albumet står bra på egna ben. Det går helt utmärkt att lyssna på albumet utan att veta någonting om parapsykologi.
The Marriage Of True Minds spänner från trivsamt pianoklink i inledande ”You” till ett oväntat doom metal-utbrott i avslutande ”ESP” – men fötterna är stadigt förankrade i den Matmos-typiska knaselectronican. Jag har svårt att hitta något att jämföra med men det ligger nära till hands att dra paralleller till den tidiga industrimusikens provokatörer som Throbbing Gristle och Coil – eller Einstürzende Neubauten som också gillar att klä industriella klanger och missljud i akademiska koncept. Att Björk (vars kärlek för udda talanger är väldokumenterad) tillhör deras fanclub, är knappast förvånande. Själv kommer jag att tänka på ett uttalande från när isländskan fick intervjua en annan stor idol – framlidne avantgardekompositören Karlheinz Stockhausen – för tidningen Dazed & Confused. Stockhausen berättade för henne om ett hus som han hade byggt ute i skogen. Han lärde sig aldrig hitta i huset eftersom alla rum var oregelbundna och väggarna ihopsatta av sexkantiga glasbitar som fick skogen att reflekteras inomhus. Det är så man bäst tar till sig Matmos: ”Man bara öppnar öronen och går vilse”.
