”What If I’m just lousy up on stage?” sjunger Christopher Owens. Vill inte gå så långt som att säga att han är kass där uppe, men det är definitivt ingen scenpersonlighet vi har att göra med. Han verkar nästan besvärad av hela situationen, sjunger och spelar pliktskyldigt sina låtar med plågad min utan att säga så mycket.Christopher Owens är mest känd som sångare och frontman i numera nedlagda Girls. Solodebuten Lysandre berättar historien om en resa som gick till Frankrike, och till kärleken som fått ge namn åt albumet. Den rymmer flera väldigt fina låtar som tyvärr gör sig bäst på skiva. För den här spelningen är ingen höjdare.
Med åtta grymma musiker på scen blir det ändå aldrig mer än något som låter och känns som bakgrundsmusik, som en sån där skiva man sätter på när musiken knappt ska uppfattas utan mer vara där för att få bort tystnaden. I det sammanhanget blir ”Riviera Rock” en lite otippad höjdpunkt som med körtjejernas stämmor sätter publiken i en smågungande trans. Gladpoppiga ”New York City” funkar också men det märks att Christopher Owens trivs bäst när han får sjunga sina nedtonade kärlekssånger med sargad röst.
Spelningen utvecklas så småningom till en coverkavalkad, och när Christopher Owens efter att ha avverkat både Cat Stevens och Bob Dylan croonar fram ”lie-lie-lie” i ”The Boxer” blir det mest jobbigt. Under sluttonerna plockar han plötsligt fram en bukett och börjar dela ut blommor till publiken, fortfarande synligt besvärad: ett något märkligt slut på den här ganska trista spelningen.
En eloge måste dock ges till bandet, framför allt Vince Meghrouni som med sax, flöjt och munspel lyfter upplevelsen flera snäpp.
