Iceage från Danmark borde vara bandet på allas läppar. Bandet har just släppt albumet You’re Nothing och turnerar för fullt. Som om inte det vore nog intressant så har en del av den senaste tidens skriverier handlat om hur bandmedlemmarna använder sig av fascistiska symboler eller ritar teckningar som förhärligar våld mellan religiösa grupper. Musikbloggare och proffstyckare är förbannade och försöker ta reda på om Iceage helt sonika använder provokation för att bygga upp en bad boy-image, eller faktiskt är rena rama fascisterna. Jag tänkte ägna min tid åt att ta reda på om Iceage har gjort en värdig uppföljare till fullängdsdebuten Angry Brigade (2011). Ett album som innehöll spår av retrodoftande post-punk, hardcore och en stor dos gitarrmangel, vilket då gav de unga danskarna lovord från nästan alla håll och kanter.
You’re Nothing inleds med rundgång, en rak takt på baskaggen, nedstämd och sönderdistad gitarr som bildar en ljuvlig kakafoni tillsammans med den tunga basen. Elias Rønnenfeldt suckar och mumlar fram fraser om hur skönt det är att få en paus från all stress som håller på att knäcka honom. Det är vad jag kan urtyda av sången och de malande instrumenten i ”Ecstasy” väger upp hans ord. Den är allra bäst i sina långsamma partier.
Singeln ”Coalition” går rakt på sak och sången kommer in med mer kraft och melodi än i öppningsspåret. Det är en viss skillnad från Angry Brigade som jag tyckte saknade melodier, eller att de som fanns drunknade i den skitiga produktionen. Iceage väver nu in melankoliska slingor i manglet. Ibland är det så smakfullt att det återkallar känslan av att höra Sonic Youths klassiker Goo för första gången.
I mitten av skivan tar Iceage ner tempot en aning och klär av sig nakna. Bandets basist Jakob Pless ackompanjeras av ett stämningsfullt piano i den släpiga ”Morals”. Om de hade vågat ligga kvar där en stund, så hade det här kunnat bli riktigt intressant, men istället ökar tempot. You’re Nothing är ett album som svämmer över av känslor och ger ett splittrat intryck. Iceage borde stanna kvar i sitt tillstånd av kaos, men också komma ihåg att andas ut mellan varven. Istället blir det en ganska ojämn färd från början till slut. Den lämnar mig berörd, men knappast omtumlad.
