I helgen gick årets upplaga av den isländska festivalen Sónar Reykjavík av stapeln. Rockfotos reporter Linda Iliste var på plats för att ta pulsen på denna vinterfestival som är ett slags småsyskon till den lite varmare Sonár-varianten i Spanien.
Det kan egentligen inte bli mer logiskt än att gifta en variant av lovsjungna spanska festivalen Sónar, som fyller 20 år nästa sommar, med Reykjavíks nordliga breddgrader. Den isländska huvudstaden är berömd för sitt intensiva nattliv. Stadskärnan är strösslad med barer och klubbar, och musik är en del av kulturen. Det talas om så mycket som 3 000 aktiva band – sanslös statistik för ett land med bara lite drygt 300 000 invånare. Kronan på livemusikverket är festivalen Iceland Airwaves, en tonsatt fest som mitt i höstrusket förvandlar hela Reykjavík till ett färgsprakande musikpotpurri.
Airwaves lockar besökare från hela världen till ett land som i skarven mellan oktober och november passerat turistårets bäst före-datum. Sónar kommer med all sannolikhet att göra detsamma mitt i vinterns mest obarmhärtiga grepp av mörker och minusgrader, och bli en glimt av solen i en stad som desperat längtar efter ljus. Men vintern skapar också ett exotiskt skimmer. Harpa, konserthuset där festivalens fyra scener ryms, ligger vackert i Reykjavíks hamn, omgärdat av fruset vatten och de snötäckta bergsmassiven på andra sidan bukten Flaxaflói. Hela projektet osar helt enkelt coolt, i ordets alla bemärkelser.
Sónar Reykjavík har sex år på sig att överleva. Villkoret? Att det inte blir ett för stort ekonomiskt bakslag. Men kraftfulla sponsorer backar redan nu upp projektet – inte minst Icelandair, välkänt för att vara ett flygbolag som stöttar inhemska artister genom bl.a. Airwaves och generösa musikstipendier till turnerande isländska musiker. Biljettförsäljningen till de två festivalnätterna har gått som smör.
Det märks. Spelstället Harpa känns knökfullt. Det bildas köer långt utanför Silfurberg, den största av scenerna som första kvällen gästas av namnkunniga akter som engelska Simian Mobile Disco och tyska Modeselektor. De sistnämnda gör ett skickligt liveset av sin rave- och technohybrid med rytmiska inslag som ljuder tillbaka till 2005 års debut. Det doftar Berlin lång väg.
