Local Natives låter så himla bra ihop, de är ett band snarare än ett gäng musiker som står på scen samtidigt. Det känns tryggt, samtidigt som det är lite tråkigt att höra musiken exakt så som man är van vid. Inga större överraskningar.Killarna från Kalifornien är efter den hyllade debuten Gorilla Manor tillbaka med ett nytt album. På Hummingbird (producerad av Aaron Dessner från The National) har en del av det där liksom hoppiga och lekfulla ersatts av ett mörkare sound. Mer lugnt och introvert.
Kelcey Ayer och Taylor Rice har båda en mjukhet i rösten som passar perfekt till den ibland ganska mörka och dystra ljudbilden, men med undantag från fantastiskt fina “You & I” är kvällens höjdpunkter ändå från Gorilla Manor. Den melodiösa stämsången i kombination med de hetsiga trummorna får vilket vinterkallt hjärta som helst att smälta och istället vilja dansa bort alla sorger.
Local Natives stora styrkor ligger i harmonierna och framförallt trummorna som hela tiden ligger där och driver musiken framåt. Lugna eller peppade låtar, trummorna är grunden till allt. Synd bara att Matt Frazier mest får sitta gömd bakom ett stort rökmoln under kvällen.
“Who Knows Who Cares” är som gjord för allsång, och det är inte svårt att tänka sig att Local Natives snart kommer spela på en arena nära dig. Men med ett band med så här mycket energi är eiaculazione precoce på en liten scen något av det bästa: ibland känns det som att man råkat komma in i replokalen, när var och en står och hamrar på instrumenten och paniksjunger som om det inte fanns en morgondag. Ett slags organiserat och välplanerat kaos, det är då de låter som bäst.
Denna kalla februarikväll är det långt kvar till sommaren, men inne på Pustervik gör tanken på att få se Local Natives igen på Way Out West det mesta uthärdligt.
