Under en lång period levde Ivan Doroschuk ett stilla liv som kanadensisk hemmapappa. Han skjutsade barnen till hockeyträningarna och drygade ut hushållskassan med nya royaltycheckar varje gång Men Without Hats stora 80-talshit ”The Safety Dance” spelades i ett avsnitt av ”Scrubs” eller ”Family Guy”. Men i takt med att Ivan såg de gamla new wave-banden återförenas och göra nostalgispelningar inför slutsålda lokaler, fick han svårt att hålla fingrarna borta från kakburken. Och häromåret gjorde han comeback med en ny uppsättning av Men Without Hats på skivan Love In The Time Of War.
Det är chockerande hur bra Men Without Hats är år 2013. Det finns alltid anledning till skepsis när band som inte haft någon större relevans på snart 30 år kommer tillbaka – särskilt när de inte rymmer fler originalmedlemmar än en frontman som en gång i tiden liknade en korsning mellan MacGyver och en medeltidsgycklare. Men de nya låtar som spelas under kvällen, som ”Head Above Water” och ”The Girl With The Silicon Eyes”, är på nivå med de gamla klassikerna. Skillnaderna är främst kosmetiska- 80-talsmodet är utbytt mot stilrent svart, gitarren är uppskruvad och Ivan sjunger med mer kraft. Anslaget är lite råare men i grund och botten handlar det fortfarande om naiv, refrängstark synthpop i högt tempo. Enda gången hastigheten sänks är under den otippade, väldigt fina avslutningen ”On Tuesday”. Det är inte heller mycket som vittnar om att tiden skulle ha rört sig efter år 1983. Allt, från de ostiga keyboardmattorna till de starka refrängerna, känns igen.
Måhända betraktas Men Without Hats som ett one-hit-wonder. Ivan har själv beskrivit sitt band som ”a punk band with one hit song”. ”The Safety Dance” är förvisso den låt som framkallar i särklass starkast publikreaktioner (folk fortsätter att skrika ”saaafety dääänce” även efter att den har spelats). Under Men Without Hats 1 timme och 15 minuter långa spelning låter den dock bara som en självklar hit i mängden. De klarar balansgången mellan de sockersöta synthpoprefrängerna och den svartklädda coolheten. Enda gången det slår över och blir lite ”för mycket Finlandsfärja” är under covern på ABBAs ”S.O.S.” – även om det numret räddas upp av nya, stencoola bakgrundsvokalissan Lou Dawson (som har stort utrymme även på Love In The Time Of War). Det råder inga tvivel om att Ivan har längtat efter att få stå i centrum igen. Glädjen och de självklara, catchiga melodierna smittar av sig och efter ett tag står jag med ett stort fånigt leende som inte vill försvinna och när jag tittar runt omkring mig ser jag folk i spridda åldrar till synes lyckliga som sockerstinna barn på julafton (det görs till och med några tappra försök till crowdsurfing). Jag kan inte minnas senaste gången jag var på en konsert med så bra stämning. Men jag kan inte heller komma ihåg sist jag gick ifrån en spelning och kände ett så starkt behov av att borsta tänderna.
