Kendrick Lamar är rapparen som berättar om sin splittrade uppväxt på gatorna i den råaste skildring av Compton vi hört på år och dagar. Jag pratar förstås om ett av fjolårets mest hyllade hiphop-album – Good Kid m.A.A.d City – som frälste både kritiker och fans världen över. Rockfoto var inte sämre än att placera albumet på plats 7 i vår årsbästalista, så vi kunde naturligtvis inte missa kvällens chans att få bevittna vad mannen, myten och legenden Kendrick Lamar egentligen handlar om.
Skånska rapparen Chords agerar öppningsakt. Han gör en riktigt värdig spelning och får ta emot varma applåder från Malmöpubliken, när han med sin omisskännliga röst lägger träffsäkra rader på både engelska och svenska. KB, som kvällen till ära har sålt slut, börjar bli packat med folk framför scenen. Jag hör en tjej prata besviket om hur kort hon är och att hon kommer missa ”Kendrick, som är typ en å femti lång”. Jag erbjuder henne en lucka framför mig vid scenen och hon lyser upp av glädje. Gänget runtomkring mig är också otroligt peppade, men håller med mig om att Dj-båset kunde valt lite Cali-rap i stället för Eminem. Inget som drar ner stämningen dock, för rätt vad det är så dyker en påtagligt stekt Dj MixedByAli upp vid skivspelarna på scenen. Han tittar lyckligt ut över publiken och lägger på ”Westside, Right On Time” när Kendrick Lamar plötsligt springer upp på scenen och börjar rappa på beatet.
Publiken går igång direkt och en tryckvåg av glädje välkomnar Kendrick Lamar till Malmö. Ibland kan jag tycka att det blir lite enformigt att titta på live-rappare för att de är så få till antalet och oftast saknar instrument att fylla ut scenen med, men det är inget problem som existerar ikväll. Lamar rör sig som en världsvan stjärna på scenen och spottar rader med sitt särskilda flow, precis lika skickligt och kaxigt som på skivorna. ”Hol’ Up” från Section.80 avslutas i acapella och valda delar av publiken har verkligen läst på sina texter. I en av pauserna synas publiken och Lamar pekar snabbt ut någon som står och ser tuff ut. Han frågar om allt är bra och säger åt stackaren att slappna av, vilket i sig blir ett givet intro till ”Bitch, Don’t Kill My Vibe”. En låt som sågar alla missunsamma hatare i småbitar. I en del av mellansnacket pratar Kendrick Lamar om att han är glad att han aldrig sålde sina ideal för att bli mainstream, och att det är viljan att tro på sig själv, som gör att han står här och rappar för oss ikväll. Det är ett fint tacktal som tas emot med öppna armar. Den mångfald jag själv ser i kvällens publik får mig att vilja höra en personlig favorit, ”Fuck Your Ethnicity”. Det händer tyvärr aldrig, men det gör mindre då han spelar den smått briljanta ”Money Trees” med KB-publiken på allsång, och efter att ha blivit inbeordrad för extranummer, avslutar en lycklig Kendrick Lamar kvällens spelning med orden ”I will be back one day. Promise you, motherfuckers!”
