Toy: Fattigare men lyckligare efter hajpen

Om Tom Dougall och Maxim ”Panda” Barron fortfarande gjorde musik att dansa till skulle de ha stått på sitt forna bands grav och studsat för allt vad de orkar. Istället dumpade de indierocken och vände sig till den ständigt växande genren av ny, mörk psykedelia med sitt nya band Toy. Därför drar de nu bara händerna genom de långa håren och sjunker ihop i sina lite för stora sammetskavajer när de avvisar Joe Lean & The Jing Jang Jong som en ungdomssynd.

– Vi såg det mest som en ursäkt att komma till London och väntade oss inte att det skulle bli något av det. Vi ville bara ha lite roligt. Ärligt talat var vi glada att bli av med det, musiken var inte riktigt vår stil. Redan när vi var med där funderade vi på andra projekt, säger sångaren Tom Dougall ursäktande om det forna bandet.

Joe Leans band, i vilket Tom och Panda ingick tillsammans med Toys gitarrist Dominic O’Dair, hade släppt två låtar när de 2008 råkade ut för den brittiska hajpmaskinen. De levde aldrig upp till hajpen, men till skillnad från resten av rockens fallna räddare sjönk de inte långsamt i glömska med värdigheten i behåll utan blev en synonym för fullfjädrad hajpkatastrof. Debutalbumet drogs tillbaka under mystiska omständigheter så pass sent att recensioner hade hunnit publiceras och bandet upplöstes kort därefter. När Toy i höstas släppte sin självbetitlade debut, efter att först ha gjort en hel vecka av tokhyllade och utsålda spelningar i dunderhipppa östra London, väcktes gamla spöken till liv för Tom.

– Jag var faktiskt rädd att allt bara skulle upprepa sig. Kanske inte på samma sätt, men att vi skulle få uppmärksamhet som inte är grundad i någonting, säger han.

Panda är dock säker på att Toy kommer att överleva lovorden och inte få samma spektakulärt misslyckade slut som deras forna band.

– Den här gången finns det substans bakom pressen vi får. Vi har fans, folk som lyssnar på oss, vi har låtmaterial. Förra gången var det bara journalister som hade hört två låtar och börjat prata om oss. Ingen annan lyssnade på musiken.

En av förklaringarna bakom Joe Lean and the Jing Jang Jongs misslyckande har varit dålig tajming, att de kom precis då lyssnare började tappa intresset för indierocken. Toy kan däremot knappast klandras för att vara fel i tiden. Om två är en tillfällighet och tre är en trend har de tillsammans med The Horrors och hyllade, men kortlivade S.C.U.M. öppnat upp för en kommande våg av dyster shoegaze/psykedelia/krautrock från de brittiska öarna. Precis som sina musikaliska själsfränder spelar de effekttunga och lågmälda sjuminutersepos från topp till tå klädda i svart och tight. De har blivit kallade för ”baby Horrors”, men är en något mer lättillgänglig och mindre tillknäppt variant än genrekollegerna, både på och utanför scenen. Föga förvånande hade The Horrors ett finger med i Toyspelet. De var först med att boka bandet till en av sina egna klubbar och har sedan dess sjungit deras lov så fort de fått tillfälle.