The Non Essential – Green’s Restaurant

Mot slutet av 90-talet, under den senare (och mer identitetssökande) delen av mina tonår var jag som mest inne på industri och oljudsmusik. Då beställde jag kassettband (just det ungdomar: kassettband!) från Börft Records – ett bolag som gav ut väldigt obskyr synth och industri från Sverige. Artisterna hade namn som Enhänta Bödlar och Arvid Tuba och DIY-faktorn var extremt hög, till exempel var omslagen alltid fotokopierade och egenhändigt utklippta.

Jag hade inte skänkt någon av de här artisterna en tanke på flera år förrän i höstas när jag läste Bengt Rahms bok ”Den Svenska Synthen”, i vilken Börft Records (och inte minst ”Zwarre”, den anarkistiske eldsjälen bakom projektet) föräras ett helt kapitel. Green’s Restaurant gavs ut på Börft men passade inte riktigt in där. Musiken som Gävlesonen Patrik Markusson gjorde under det märkliga namnet brukade sorteras in i synth/industrifacket. Förvisso är det elektroniskt men idémässigt har han mycket mer gemensamt med den svenska proggen.

På nyutkomna The Non Essential har den nu Malmöbosatte, sorgligt förbisedde kultmusikern gått igenom det oräkneliga antalet kassetter han gav ut under åren 1985 till 1992 och plockat ut de fyrtio bästa spåren. Och det räcker med att läsa låttitlarna för att förstå att det här är en upplevelse utöver långt utöver det vanliga: ”Smek Mig Med En Motorsåg”, ”Vilse I Hennes Blygdskog”, ”Dumma Moln” (tyvärr saknas min personliga favorit bland Green’s låttitlar: ”Sitter I En Hamn Med En Låda Pastej”).

Hur låter det då? Om Salvador Dali hade köpt en billig Casiosynth och jammat loss med DAF, Philemon Arthur & the Dung och Samla Mammas Manna i en barrskog någonstans i Gästriklands glesbygd så hade det kanske kunnat låta så här. Bob Hund brukar nämnas som en av efterföljarna och liknelsen är faktiskt inte alls tokig. Precis som Bob Hund spelar Green’s Restaurant mycket på absurd humor, udda infall, stora överdrifter och galna metaforer – i kombination med ett ständigt närvarande vemod. Den som har överseende med den billiga 80-talsproduktionen och de allra plastigaste synthljuden har mycket att hämta på The Non Essential. Dessutom har Markusson poetiska kvaliteter som knappast är överträffade när det kommer till svensk synthmusik. Vad sägs till exempel om den här surrealistiskt vackra kärleksförklaringen ur låten ”Lovesong”: ”Du drömmer om sockervadd/Och jag vill dö i din famn/Jag är sansad/Jag bombar städer/Jag vill göra allt för dig”.