Jag undrar om det går att framställa en matematisk formel för vad som gör en konsert riktigt bra? Typ, om man tar roten ur artistens utstrålning och multiplicerar med rösten och upphöjer med låtmaterialet så får man fram ett värde som är lika med x, det vill säga braigheten på en skala ett till hundra. Detta stod jag och klurade på under Christine Owmans spelning på Debaser, tillika releasefest för nya skivan Little Beast. Owman har gjort sig känd i kreddiga kulturkretsar genom att vara förband till Robert Plant, skriva teatermusik och bjuda på performanceaktiga liveshower, gärna med bisarra videoprojektioner, burlesquedansare och tjugotalsestetik. På senaste skivan, utgiven på självaste Glitterhouse Records, sjunger hon ett par duetter med en av mina favoritröster, Mark Lanegan, bara en sån sak.
Owman är en talangfull artist och multiinstrumentalist som själv producerar sina skivor, vilka fram tills nu har getts ut på det egna bolaget Revolving Records. Musiken kan beskrivas som mörk, suggestiv cabaretrock och har ett minst sagt dramatiskt anslag. Texterna är personliga och känslosamma. Om man ska jämföra (och det älskar ju vi musikskribenter att göra) kan den sägas landa någonstans mellan Nick Cave, Zola Jesus och The Dresden Dolls, även om man också hör influenserna från hennes klassiskt skolade bakgrund.
Denna kväll har hon på scenen sällskap av Erika Rosén och Magnus Svenningsson, bandkamraterna från DunDun. De bleknar dock bredvid Owman, som trollbinder publiken med stämningsfulla kompositioner, säregen sång och en imponerande musikalitet. Hon växlar mellan att spela cello, ukulele och såg, och hade säkert spelat nyckelharpa, dragspel och säckpipa också om hon bara hade haft fler händer. Utstrålning och instrumenthantering är det således inget fel på. Där det möjligtvis brister är själva låtmaterialet. För trots att Owman experimenterar med storslagna arrangemang och stora känslor blir det efter ett tag lite enahanda. Vissa låtar hade behövt en tydligare struktur eller mer dynamik. Det låter lite grötigt. Plötsligt kommer jag på mig själv att stå och tänka på annat än det som utspelar sig på scenen. Därav mina inledande funderingar kring den matematiska formeln. Med ett starkare låtmaterial hade den här spelningen varit helt magisk. Nu får Owman dessvärre nöja sig med omdömet skickligt och konstnärligt väldigt intressant.
