Det finns inget att diskutera – det här är 90-talets bästa album. Jag fick välbehagsrysningar av den när jag repeatspelade den som student i Uppsala, jag får fortfarande rysningar av den när jag tvångsintar djbåset på vilken hemmafest som helst och tvingar alla att hylla Billy Corgans storhet. Och nåde den som inte håller med om att gitarrmangel är manna från himlen.
Från första till sista spår har Siamese Dream mig i ett gnisslande, trånande, vulkaniskt grepp. Det är omöjligt att välja ut favoritlåtar från skivan, för det här är en enda lång kedjereaktion, en cliffhanger, en cyklisk djupdykning i strängars och trummors storhet. ”Today” och ”Disarm” är kärleksfulla smekningar och ofrivilliga upphov till rockstjärnedrömmande coverkarriärer. ”Hummer” och ”Mayonaise” försätter mig alltid i komalikande tillstånd med endast lätta huvudskakningar i takt till de distade gitarrerna, som enda livstecken.
Corgans röst är ett perfekt komplement till melodiernas på en gång mjuka och hårda rörelser. Varenda låt andas fulländning och när skivan är slut, så kräver både kropp och själ en lyssning till. Och en till. Jag har somnat in till Siamese Dream och den har varit det första jag lyssnat på när jag vaknat. Det här är den enda skiva som får mig att tappa känslan av tid och rum. ”Taste me, as I bleed, taste my need” sjunger Corgan i ”Spaceboy” och det är väl precis det som händer när jag sjunker in i Siamese Dream – jag får smaka på ett sinnligt smörgåsbord som täcker in hela mitt känsloregister. ”I’m in love with you” upprepas gång på gång i sista spåret ”Luna” och som en mångalen lägger jag örat mot högtalaren och väntar in tonerna från första spåret igen. För jag älskar lika mycket tillbaka.
Inget som Smashing Pumpkins har gjort efter Siamese Dream, har ens kommit i närheten av den. Och jag ber att få rätta mig – det här är inte 90-talets bästa album, det är 1900-talets bästa album. Det här är perfektion.
