– Jag förälskade mig i Oasis när jag var femton så jag lärde mig att spela gitarr för att jag tyckte att det skulle vara kul att kunna spela “Live Forever”, berättar Felix.
Felix lillebror Hugo gick också med i det nybildade bandet. Han var egentligen BMX:are och kunde knappt spela gitarr, men han ägde i alla fall en vilket var kvalificering nog. Hugo i sin tur värvade kompisen Rupert Jarvis vars musikaliska cv började och slutade med att han kunde spela Deep Purples “Smoke On The Water”.
– Det var 100 procent fler låtar än jag kunde, så han fick vara med, säger Orlando om bandets basist.
Kort efter att The Maccabees bildats flyttade de ut till Brighton, den färgglada brittiska semesterorten en knapp tågtimme söder om London som i mitten av 00-talet blev en populär universitetsstad bland brittiska ungdomar. Under några år pluggade de allt från konst till sociologi. Ingen i bandet gick klart sin utbildning, men 2007 kom debutalbumet Colour It In och två år senare släpptes uppföljaren Wall Of Arms. Under tiden i Brighton lämnade också Robert Dylan Thomas bandet och ersattes av Sam Doyle.
Given To The Wild spelades in i London, efter att de kollektiv lämnat Brighton bakom sig och flyttat hem.
– Brighton är en jätterolig stad, man kan åka dit på semester och råka stanna i tio år, men det är också en stad där man kan hålla på och skriva en barnbok i tio år och aldrig få det klart. I London händer allt så snabbt och du måste reda dig själv, säger Felix.
Given To The Wild har en pampigare, mer genomarbetad ljudbild än bandets tidigare skivor. Även texterna har förändrats. Där de tidigare låtarna handlade om närbelägna siminrättningar, svartsjuka flickvänner och tafatta dejter är Given To The Wild fylld med reflektioner om de stora ämnena – barndomen, livet och döden.
– Det var plötsligt bebisar i vår vänskapskrets när vi kom hem från en turné, berättar Orlando. De var tre stycken. Jag fann det ganska chockerande, på ett fint sätt, men ändå. Människor vi hade vuxit upp med var nu ansvariga för andra människor. De bildade familjer, gifte sig, tog lån och flyttade ut till landet och jag tänkte “Herregud, det har börjat. Uttåget!”. Jag tyckte att det fanns tillräckligt mycket material där, i generationsskiftet, så jag bestämde mig för att skriva om det istället för klassiska kärlekslåtar.
The Maccabees nya sound är en följd av nya inspelningsmöjligheter, berättar Orlando, men också av gitarristbröderna Felix och Hugos önskemål om att använda fler gitarrer.
– Vi hade plötsligt alla dessa leksaker och tid att utforska vad vi kunde göra med dem. Felix brukar gå omkring med en Sainsburyspåse fylld med gitarrpedaler värda flera hundra pund och en dag kom han på att han kunde koppla samman dem och göra något nytt.
För Felix, som är betydligt mindre skygg och blygsam än Orlando, var målet att göra ett album som ”inte lät som ett band som spelar i ett rum”. Istället för att repa tillsammans skrev bandmedlemmarna musik på varsitt håll och skickade brottstycken och låtidéer till varandra som de övriga kunde bygga vidare på innan de gick in i studion.
– Tidigare var det väldigt mycket inklämt i en kort, snabb låt. Sättet vi jobbade på nu gjorde att vi tvingades vara mer tålmodiga och vi fick en överblick som vi inte hade haft när alla satt tillsammans. Vi försöker fortfarande skapa något som hela bandet kan stå för, men vad vi vill åstadkomma med vår musik har förändrats från grunden jämfört med när vi började.
Felix hade idéer om att skriva musik med så få ackordbyten som möjligt och låta “massiv gitarr möta en vägg av ljudvågor”, vilket resulterade i “Go” respektive “Glimmer”. Den första är ett typexempel för musiken på Given To The Wild, med en subtil, skör början som på dryga tre minuter förvandlas och exploderar i stora refränger och melodier som kan fylla ut stadion.
