Det är en regnig sommarkväll i norra London och en lång bilkö ringlar sig uppför den krokiga vägen i Alexandra Park. Högst upp i parken med utsikt över den brittiska huvudstaden står Alexandra Palace, en gång i tiden byggd för viktorianska förströelser men numera modern konsertlokal med en kapacitet på nära 10 000 åskådare. Innan dörrarna öppnas till The Maccabees största egna spelning är den utsåld.
På grusgången utanför står entusiastiska tonårsgäng, barn håller föräldrar hårt i handen och ålderstigna män styr stegen mot ingången. The Maccabees senaste album Given To The Wild släpptes fem månader tidigare. Skivan som visade upp en ny inriktning för det åtta år gamla bandet, med en större och mer utarbetad ljudbild, fick ett varmt mottagande från både kritiker och publik. Fram till dess hade The Maccabees ägnat två album åt att experimentera med blåsinstrument i indierockkompositioner. De hade gjort hyfsat bra ifrån sig på topplistorna, men jämfört med sina genre- och generationskolleger förblev de anonyma.
– Reaktionen på vår musik hamnade ofta någonstans i mitten, varken bra eller dålig, konstaterar gitarristen Felix White innan spelningen på Alexandra Palace.
Efter att Given To The Wild släppts lyftes The Maccabees plötsligt fram som ett av de nya, stora brittiska gitarrbanden av bland annat The Guardian och albumet debuterade på den brittiska albumlistans fjärde plats. Men spelningen på Alexandra Palace är större än så. Det är i den prestigefulla konsertlokalen många band har gått från små till stora och sekunden första tonen ljuder från scenen har man trätt i samma fotspår som giganter, bland dem The Who, Rolling Stones och Led Zeppelin.
Kvällen är noggrant planerad. Två uppvärmare har plockats in för att få igång publiken och en nära två timmar lång repertoar kommer att avslutas med en lasershow som bara något år tidigare hade känts malplacerad men numera sömlöst flyter in i spelningen tack vare Given To The Wilds stundtals massiva sound.
När turnébussen några junidagar senare rullar in i ett regnigt Borlänge för en spelning på Peace & Love är sångaren Orlando Weeks fortfarande omtumlad efter Alexandra Palace. Propert klädd i blå chinos och skjorta viftar han besvärat bort vad som kanske var The Maccabees första steg mot att fylla ut arenor.
– Jag tyckte att det var coolt medan det höll på, men bara någon timme senare kände jag mig ganska förvirrad. Jag är inte bra på att bearbeta sådana känslor, jag känner mig bara omtöcknad, säger han.
The Maccabees var Orlandos idé. Som barn hade han spelat trumpet och rutinlyssnat på The Beatles och Bob Marley i familjebilen, ”för att det var roligare än att lyssna på debattprogram om brittisk ekonomi”.
– Men jag reflekterade aldrig över musik, var det kom från eller vad det var bra för. Det bara existerade.
Musikaliskt utmärkte sig en skolåldersgammal Orlando främst tack vare ett par rejäla lungor. Han var skolans näst bästa elev på att hålla samma ton med en tid på strax över en minut. Efter ett tag lades trumpeten på hyllan, men vid arton års ålder fick han en gitarr av en bekant som ville slänga sin.
– Jag har alltid tyckt om att skapa grejer. Ingen behövde någonsin se eller höra det, men jag bestämde mig för att jag skulle försöka förstå hur gitarren fungerade. Jag tänkte att jag lika gärna kunde testa att göra musik, annars skulle jag bara sitta inne på mitt rum och titta på tv hela tiden.
Orlando började leta efter bandkamrater, men i bekantskapskretsen fanns bara två kompisar som ens ägde instrument, för att inte tala om spelade ett. En av dem var Robert Dylan Thomas, son till en Bob Dylan-imitatör, som hade lärt sig spela trummor genom att följa med på pappans framträdanden. Den andre var Felix White. Han och Orlando hade blivit vänner genom att sparka fotboll i hemtrakterna i södra London.
