Laurel Halos debutalbum Quarantine skiljer sig ganska markant från hennes tidigare EP:s. Detta av två huvudsakliga anledningar. Dels har det tidigare technoinfluerade klubbuntzet tonats ner ganska rejält, tempot på de flesta låtarna är väldigt soft – och dels har Laurel valt att tydligare fokusera på sång och lyrik.
Inte mig emot. Alls. Brooklyn-baserade Laurel har nämligen en mycket angenäm sångröst och en förmåga att skapa lysande melodier med hjälp av den. Det här har gjort att hon med fördel placeras i samma fack som kollegor som exempelvis Julia Holter och Maria Minerva, och att hon är en av alla de hundratals (!?!) som bevisar att det går utmärkt att göra fantastisk elektronisk musik utan några som helst dansgolvsambitioner. Alla låtar på Quarantine, i originalmix, skulle inte bara döda utan massmörda ett dansgolv.
Enligt Sydsvenskans intervju utlovar dock Laurel att hennes livespelningar skiljer sig väldigt mycket från albumet, You Tube-klippen jag googlat fram visar på instrumentala dansanpassade set med enormt mycket bas och noll livesång. Därmed har jag inte så höga förhoppningar när jag vandrar mot Inkonst. Att kvällens spelning ska bjuda på särskilt mycket av det som jag verkligen uppskattar med Quarantine, känns inte så aktuellt. Sen spelning, fredagskväll och allt.
Mina föraningar besannas tyvärr. Laurel Halo har inte ens en sångmikrofon inkopplad när hon drar igång sin spelning fram emot midnatt. Hon drar upp tempot rejält redan vid start och sen fortsätter det i samma anda. Med hjälp av synthar, effektpedaler och trummaskiner skapar hon musik för ett modernt dansgolv. Det är snarare Chicago-techno än Brooklyn-electronica den här Malmökvällen.
Laurel Halo imponerar säkert enormt på kidsen som är nere med genren. Hon spelar musik live som annars oftast kommer från laptops i djbås och hon gör det på ett ytterst kompentent sätt. För mig funkar det dessvärre inte alls. Om jag inte hade vetat vad hon har kapacitet till att göra, om jag inte känt till de ljudväggar och melodier hon spelat in på Quarantine, så kanske kanske, jag hade uppskattat kvällens spelning mer.
Mina vänner droppar av en efter en och till slut ger även jag upp och tar min jacka och går innan Laurel lämnat scenen. Lite besviken är jag allt när jag vandrar hemåt, men jag tröstar mig med att jag fick se Malmöartisten NaEE RoBErts agera förband. Kvällens stora behållning, helt klart. Där har vi en tjej som med hjälp av loopad sång och varierande rythmer bygger ljudlandskap att fascineras av, snarare än att dansa till. Och det var ju just det som jag var ute efter denna kväll.