Att skriva ytterligare en hyllningstext till Anna von Hausswolff och hennes storverk Ceremony kan kännas lite uttjatat. Det finns inte mycket som inte redan har sagts och superlativen i det svenska språket har sedan länge tagit slut och återanvänts om och om igen. Men 26-åringen från Göteborg förtjänar varenda gott ord som skrivits om henne och hennes andra album Ceremony.
Om Anna von Hausswolffs debutskiva tog oss till graven och den andra sidan så har hon denna gång förflyttat oss in i kyrkan bokstavligt talat, i och med inspelningen i Annedalskyrkan i Göteborg. Med den grandiosa kyrkorgeln som finns där i huvudrollen tillsammans med Annas unika talang för musikkonstruktion och röst har detta resulterat i ett av årets mest storslagna epos. Likt en arkitekt, som Anna ett tag höll på att utbilda sig till, har hon haft en ritning färdig till hela bygget när hon gav sig ut på okänt vatten fast besluten att lära sig hantera kyrkorgeln. Som i kampen mellan David och Goliat besegrar lilla Anna monstret. Men i stället för att dräpa så får hon orgeln att spela efter hennes vilja och blir en kompanjon i hennes berättelse. Vidare bygger hon upp en orubblig grundstomme och låtit verket få högt i tak för att kunna låta alla toner från instrumenten, handklappningar och röster bli till en perfekt symbios och ljudbild.
Likt den högtid som vi precis passerat har skivan en stor mening. Vi firar jul på grund av Jesu födelse. Jesus kom till världen för att frälsa människor menar de troende. Ceremony må komma från ett ställe där död och mörker är ett vanligt tema, men det finns ett klart och tydligt ljus i slutet av tunneln. Ceremony kom till världen för att frälsa musikälskare.
