I dag är ingen bra dag att lyssna på Fiona Apple. Men när jingliga julkampsånger och sakrala psalmer klingat ut, när alla paket är öppnade och du på toppen av lyckoberget har glömt hela världens bekymmer – om du då vill basejumpa ner till verkligheten igen så sätt dig ner med The idler wheel is wiser than the driver of the screw and whipping cords will serve you more than ropes will ever do.
Många låter musik spela rollen som kuliss i sitt liv. Mycket musik låter sig själv bli en kuliss. Sen har vi den andra sidan, musik som inte låter sig relateras till ett slagord eller en färg. Det krävs ett galleri för att husera Fiona Apples karaktärer, en bok för att berätta deras historier och ett sjukhus för att diagnosticera deras problem. Apple tar precis som vanligt enkla verktyg som piano, trummor, röst, gitarr och bas, och ger dem ett nytt språk. Hon gör som vanligt pop, men inget instrument skvallrar om det. Dramaturgin vankar jazzig simpelt mellan nyanserade hooks och synkoperade missljud. Rösten låter som oförställd gråt, vädjan och eufori blandat i en bipolär mix med ett skört vibrato. Långa verser avbryts med väldigt enkla refrängbudskap till lyssnaren, som:
How can I ask anyone to love me
When all I do is beg to be left alone?
Bäst är att inte gräma sig över titeln eller texterna till den grad att det begränsar upplevelsen. Men det finns en poäng eller konflikt som psykologiskt mervärde till varje element på skivan. Det finns även intressant krimskrams som att låten ”Jonathan” handlar om Fiona Apples ex Jonathan Ames (mannen bakom Bored To Death), eller som att kören i den okonventionellt bubblande avslutningslåten ”Hot Knife” är en briljant duett mellan Fiona och hennes syster, kabaretsångerskan Maude Maggart – sjungen i en enda tagning. Även tagit med en nypa salt är det två fantastiska låtar.
The Idler Wheel… handlar mest om relationer, lika mycket med andra som med sig själv. Lika oförlåtande som det är att se in i en operationssal, lika osentimental som den är minnesvärt catchy. Till skillnad från hennes senaste album, Extraordinairy Machine från 2005, har Fiona Apple frigjort sig från enkla produktioner, enkla trick med oväntade instrument, ja egentligen allt som är enkelt. Att kalla The Idler Wheel… minimalistisk blir fel, men den är skönt och torrt befriad från fylligheten nästan all musik filtreras genom i studios i den här moderna åldern.
Men säg att du inte gillar det här, att det låter för pretentiöst. Säg att du inte vill kämpa dig igenom versernas metaforkompakta ordval med Google Translate utan i stället se på Disneys årliga indoktrineringskampanj. Det spelar ingen roll, ingen tvång föreligger. Men The Idler Wheels budskap och paketering kan tjäna dig mer än vanornas underkastelse någonsin kommer i närheten av.
Om ni redan känner som jag eller bara vill ha mer Fiona Apple så lyssna på låten ”Dull Tool” som hon bidragit med till den nya Judd Apatow-filmen This is 40, den finns på Youtube.
