Plats 11: Jag är inte rädd för mörkret – Kent

JAG ÄR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET – KENT

Kent har funnits i en form eller annan i snart ett kvartssekel. I mars är det arton år sedan debutalbumet släpptes, med ett ganska omgående genombrott som följd. Vi var många som såg bandet ta sina första stapplande steg på de stora scenerna när de agerade öppningsakt på Lollipop sommaren 1995.

Få av oss trodde nog att de kostymklädda ynglingarna med de lite udda texterna skulle finnas kvar i dag. Inte för att de inte framstod seriösa eller för att de saknade originalitet, utan för att i princip varenda konkurrent bara hållit några få album. En bedrift i sig. Nu, nio album senare, har Kent varit Sveriges största rockband i tretton år. En bedrift även det.

Debuten förförde först (för att använda ett Jocke Bergskt uttryck) mitt hårdrocksjag med brutala ”Stenbrott”, därefter hade resten av materialet tämligen öppet mål. Jag minns när Verkligen kom och jag tvingade min bäste vän att lyssna. ”Du MÅSTE lyssna, du kommer att tycka att det är skitbra, jag lovar”. Och jag hade rätt; han lyssnade och lyssnar än i dag.

Strax efter Isola kom, på Lucia 1997, såg jag bandet live för femte eller sjätte gången. Jag stod längst fram på Kåren i Göteborg med min dåvarande flickvän och fick en alldeles magisk spelning serverad. Oväntat nog öppnade de med ”OWC”, vilket får sägas vara ett av de första säkra tecknen på att Kent inte alltid tänkte göra det som förväntades av dem, utan ville göra saker på sitt eget sätt. För dig som är obekant med låten, är ”OWC” en pianobaserad nästan obskyr låt från Isola, och i princip så långt i från en konventionell öppningslåt man kan komma.

De femton år som flytt sedan den där kvällen på Kåren har inte bara varit en dans på rosor i mitt och Kents förhållande, det ska erkännas. Någon större fnurra på tråden kan man dock inte säga att det varit fråga om. Snarare handlar det bara om några spår på enormt framgångsrika Vapen & ammunition som inte riktigt funkat i mina öron. I sammanhanget egentligen ingenting, kort sagt.

Visst, Jocke Bergs texter berör mig inte lika hårt i dag som de gjorde en gång i tiden. När jag såg de två spelningar som bandet gjorde på lilla klubben Stinsen i Eskilstuna på Valborg 1997 kändes det som att raderna i ”Om du var här” och ”Utan dina andetag” ristades in i min själ med en sylvass kniv. Samma sak kan inte sägas om många av texterna på de senaste albumen, men Jocke Berg är fortfarande tveklöst vårt lands störste låttextförfattare och hans ord har påfallande ofta osviklig nerv än i dag.

Under åren har Kent svängt från ett ganska traditionellt pop-/rocksound till en betydligt mer elektronisk ljudbild innan man nu hamnat i något slags mellanting. Min personliga favorit i bakkatalogen är Röd, och dit når inte årets giv Jag är inte rädd för mörkret. Trots det är bandets tionde album bland det absolut bästa som släppts 2012, vilket säger en del; även när de inte är på sin absoluta topp sparkar Kent de flestas röv.

När Jag är inte rädd för mörkret
är som allra bäst, i låtar som falsettförsedda ”Färger på natten” och Portishead-doftande ”Hänsyn”, är det i min bok Årets album. Att inte varenda en av de övriga åtta låtarna håller riktigt samma nivå är kanske tur. Jag tror nämligen att det får Jocke, Martin, Sami och Markus mer taggade inför nästa platta. Och kanske, bara kanske, blir den till och med bättre än Röd. För en sak är klar: Kent har – trots att de fortfarande är störst, bäst och vackrast – mer att ge. Mycket mer. Och fortfarande på sitt eget sätt.