På skiva gör Ben Howard ofarlig musik om sånt som hör till när man växer upp i brittiska idyllandskapet Devon, till exempel hav, skogar och brasor. Den typen av musik som är gjord för att spelas i bakgrunden på parmiddagar för att lika delar motverka jobbiga tystnader utan att väsnas för mycket själv som för att sätta mysatmosfär. Därför är det lite av en chock att se hur mycket av den timida mysstämningen som slipas bort när Ben Howard spelar live.
Tjugofemåringen gör klokt i att inte försöka sig på att turnera ensam med en akustisk gitarr. De tre musikerna han har med sig låter som en hel orkester och hjälper till att lyfta Ben Howards musik till något bortom trevligt bakgrundsljud. Live låter det stort, väldigt stort, proffsigt och sakralt. Något som tillsammans med den oväntat genomarbetade ljusshowen får en att misstänka att Ben Howard i framtiden skulle kunna kicka igång en våg av singer-songwriterversionen av arenarock. Utsålda Berns, som att döma av människors desperation efter att få tag på biljetter (på arrangören Lugers forum utlovas typ pengar plus villa, hund och bil för ett par) är alldeles för litet, kokar över av förväntningar redan innan huvudpersonen äntrar scenen och exploderar ungefär en halvtimme in i spelningen. Publikens entusiasm gör i sig mycket för att konserten ska låta pampig. Ben Howard får helt gratis en tusenamannakör som, under någon form av masshypnos, lydigt sjunger med när tillfälle ges.
Det är svårt att säga varför skivan Every Kingdom som släpptes förra året lät så slätstruken när låtarna vinner på att vara precis så mycket råare och större som de är i livevarianten. Det är mycket möjligt att denna typ av energi är svår att översätta i skivformat, det är mycket möjligt att Ben Howard kommer att bli bättre på det, det är mycket möjligt att han är mer av en liveartist än en skivartist. En timme in i spelningen rycks publikkören med i den småvilda stämningen som har uppstått mellan de fyra musikerna på scenen, tappar fattningen och börjar skrika ut låtönskningar (typ hela låtkatalogen) och sina telefonnummer rakt ut i luften. Ben Howard är precis så där brittiskt artig som man väntar sig. Efter en inledande försiktighet i interaktionen med publiken slappnar han av, börjar dra skämt och håller samtal med åskådare. Han tar emot låtönskningarna (så länge det är hans egna låtar), ignorerar telefonnumren och anpassar spelningen med fingertoppskänsla efter rådande stämning.
I ett pressmeddelande inför konserten stod det att Ben Howard ”är din första gång. Han är svettiga handflator och trevande kyssar”. Antingen har Ben Howard växt till sig sedan sist han var i Stockholm förra året eller så har textförfattaren inte sett honom spela. Debutalbumet är kanske blygt och försiktigt, men det finns inget trevande med Ben Howard live. Det här är, tacksamt nog, en singer-songwriter som har stora ambitioner och vet exakt vad han gör.
