Redan som sångare i The Concretes hade Victoria Bergsman en viss aura av mystik omkring sig, och dess storlek och intensitet har endast ökat i och med soloprojektet Taken By Trees. Efter tre album av varierande, men alltid personliga, musikaliska uttryck så är det just det där flyktigt svårfångade som på många sätt definierar både Victoria Bergsman som frontfigur och hennes musikskapande. Konserten är slutsåld och den anrika lokalen är fylld till bredden med människor som hoppas på en inblick i den unika sångerskans värld, en önskning som endast delvis kommer att uppfyllas.
Direkt när konserten inleds med några toner från en reverbekande slidegitarr påminns man om vilken stor betydelse Hawaii har för Taken By Trees senaste låtmaterial. Skivan Other Worlds är inspirerad av Victoria Bergsmans tid på den idylliska amerikanska delstatsön. Kokosnötsdoftande strandljud och tropiska oljefatsbeats gör det tydligt att en specifik fysisk miljö fortfarande kan fungera som influens, även i vår uppkopplade globala informationsålder. På den förra Taken By Trees-skivan East of Eden var det ju vistelsen i Pakistan som hade gett Victoria Bergsman inspiration.
Atmosfären från Hawaii hittas även bland projektionerna bakom scen, som strålar ut videoklipp på klassiska turistbroschyrmotiv som vulkaner, dansande urbefolkning och djurliv. Det här geografiska konceptet skulle lätt kunna bli något tröttsamt, men man köper det ändå tack vare känslan att Hawaii-tematiken grundar sig i en genuin emotionell botten och inte bara är ett rent intellektuellt experiment. Dock måste jag bita mig i tungan när bilder på ett par sockersöta simmande delfiner dyker upp bland projektionerna.
Vad gäller låtval finns det inte mycket att orda om – den här spelningen är en möjlighet för bandet att testa det nya materialet live. Förutom ett par av publiken oerhört uppskattade låtar från tidigare skivor bjuds det endast på spår från det senaste albumet. Inget fel med det. De nya låtarna fungerar riktigt bra på scen i mer råa och avskalade tappningar. I vissa fall blir det en förbättring jämfört med skivans ganska avrundade och varma sound. Bandet känns bekvämt och samspelt, och bjuder vid ett flertal tillfällen på en riktigt trollbindande stämning.
Höjdpunkten under kvällen är, inte på något sätt oväntat, Victoria Bergsmans helt magiska stämma. Det spelar ingen roll vilken scen hon står på eller vilket ljudsystem hennes sång hörs ur, för det är helt omöjligt att förstöra denna gudagåva till röst. Det finns en oerhört speciell kombination av ömsinthet och styrka i sången som är helt oslagbar oavsett vilken typ av musik den ackompanjeras av – Victoria Bergsmans röst passar perfekt in i vilken ljudbild som helst.
Sen händer det. Efter ungefär en halvtimme berättar Victoria (vid ett av de få tillfällena hon yttrar mer än ett lågmält “tack”) att nästa låt blir kvällens sista. Något som utan tvekan förvånar alla besökare som precis har acklimatiserat sig till den tropiska stämningen efter att ha pulsat runt i Stockholmssnön utanför. Redan? Japp, efter nästa låt är det slut. Det blir heller inget extranummer, trots ivriga applåder från ett fullsatt Södra Teatern.
Med tanke på hur populär den här konserten är känns den korta speltiden på 40 minuter som en oväntad besvikelse. Men samtidigt finns här ändå en viss logisk konsekvens. När man vandrar ut i verkligheten inser man nämligen att hon har gjort det igen, Victoria Bergsman. Precis när vi känner att vi börjar närma oss henne så försvinner hon. Flyktig, distanserad och svårfångad som få lämnar hon oss ännu en gång med känslan att vi vill ha mer.
