Förra året skrev vi två gånger (här och här) om Demobanken, ett initiativ i Malmö som främst går ut på att ge osignade band chansen att spela live. Sen dess har det hänt en hel del. Demobanken har bytt namn på sina klubbkvällar (som organisation behåller de sitt namn), de har flyttat in från Stapelbädden ute i västra hamnen till populära lokaler på Möllan och de börjar mer och mer kännas etablerade som en självklar del av Malmös klubbliv. Vår skribent Ola Elleström var på kalas hos den ambulerande klubben Hemma Hos i fredags.
Idag är det nästan 300 band som är anslutna till Demobanken och spontant kommer det i genomsnitt in 2-3 nya namn per vecka. Det gör ju också att antalet klubbkvällar blir fler och större. Under hösten har flera kvällar arrangerats på Inkonst och Moriska Paviljongen under namnet Hemma Hos, ofta med ett genomgående tema som sträcker sig utanför vilka liveband som spelar. Under namnet Hemma Hos Andy Warhol ordnades till exempel en hyllning till New York-scenen i slutet av 60-talet med ett liveband (Ra) med tydliga Velvet Underground-referenser, ljusprojektioner och DJ som spelade musik från samma era.
Namnbytet grundar sig i att det inte alltid är helt lätt att göra en distinktion mellan vad som är ett demoband eller inte – kort sagt, det ger en lite större frihet. En frihet som gjorde att man den gångna fredagen ordnade en synnerligen välbesökt kväll på Moriska Paviljongen med fyra akter, varav två dessutom hade releasefest.
Bruce har vi skrivit om tidigare. Eftersom de är Malmöbaserade och spelar rock med tydlig punktouch och svenska texter kan man kanske frestas att gruppera in bandet i samma fålla som Bäddat För Trubbel eller Problem eller tidiga Wilmer X. Men sångaren sjunger inte på skånska (bandet kommer ursprungligen från Falkenberg) och redan där är Bruce något annat, något eget. Mentaliteten känns dock Malmöitisk och låtarna fastnar lika lätt som hos de nyss uppräknade banden och även deras vänner i Dalaplan, som vi också skrivit om tidigare. Deras musik känns väldigt ärlig och uppriktig och de känns som ett konglomerat av allt som är bra med svenskspråkig punk.
MANKIND (ja, i versaler) är något helt annat, inte bara för att de bor i Stockholm. Här är det stilmedvetenhet som gäller. Svartklädda med tajt åtsittande tröjor fick jag visuellt en bild av ett tidigt Mando Diao, redan innan jag visste att MANKIND också härstammar från Borlänge. Musikaliskt är vi på 60-talet, Beatles och Kinks är ständigt närvarande men MANKIND är skramligare och bygger mer på rytmer och mindre på kliniska melodier. Gillade detta också.
Kvällen avslutades med White Trash Family, ett sju män och kvinnor starkt Malmöband som spelar en punkig version av östeuropeisk folkmusik. Detta går igen även i det visuella uttrycket och i att sångaren sjunger på ryska (eller annat liknande språk, distinktionerna mellan de slaviska språken är inte min starkaste sida). Dragspel, violin och blås samsas med gitarrer och trummor. Det är inte utan att jag tänker på första gången jag såg Gogol Bordello, på den tiden innan de skaffade en bas och fortfarande hade saxofon och således lät mer akustiskt än vad de gjort på senare år. Att det är festligt är en underdrift och publiken hoppar och dansar hela tiden till det Balkanparty som uppstår på Moriskan när klockan passerat 01, många öl försvunnit ner i publikens strupar och musiken gör det helt omöjligt att stå still. I det läget är det helt onödigt att analysera huruvida framförandet är skickligt – jag tror ärligt att flera av medlemmarna inte skulle klara intagningsprovet till musikhögskolan, men bandet, jag och alla andra har extremt kul och det är i nattens kontext det enda som räknas.
