NOCTURNE – WILD NOTHING
Tråkig. Så tyckte jag om Nocturne vid en första lyssning, helt proppmätt på reverbpop. Men på en lång nattpromenad hem genom skymningsljusets Stockholm blev det plötsligt helt rätt. Det passade bäst där, när musiken inte behövde tävla med stadens stressiga brus.
Det befriande med Wild Nothings senaste verk är att den verkligen är en evolution av just den gitarrfokuserade enmanspopen som det funnits så gott om de senaste åren. Men synthar och stråkljud byggs en skiva som känns närmare en crossover mellan disco och shoegaze än din typiska indiepop. Samtidigt är paketet fullt av gitarrer i olika lager, behändigt strukturerade för att lyfta varandra, inte tävla om uppmärksamheten.
Jack Tatum låter sin röst dränkas, men ändå vara skönjbar, som om den bara var ett instrument. Han sjunger i ett gränsland mellan lätt överspelad inlevelse och relaterbar nonchalans, i ekokammare av drömskt repetativa gitarrslingor.
Med finns även renare och rakare låtar som ”Disappear always”, där melankolin plötsligt visar sin påtaglighet. Om man filtrerar bort all miljö är Nocturne inget lyckopiller. I blandningen av simpla texter, smickrande arrangemang och melodier att dö för strömmar Nocturne sakta in i hjärnan och bygger bo.
Nocturne skulle kunna ha gjorts när som helst de senaste 30 åren, men troligast hade varit 80-talets senaste hälft. Wild Nothing framstår som det nya alternativet till återföreningskonserternas nostalgivältrande, en något vackrare nyans än nutida Beach Fossils, Craft Spells, Twin Shadow eller Beat Connection. Men inte som en sämre version av The Smiths eller The Field Mice, utan som en perfektionistisk popkreation framtiden kommer att referera till.
Nocturne är en av skivorna jag ska sluta lyssna på efter 2012 för att inte låta den bli en slentrianlyssning. Den är värd mer än så.
