Susanne Sundfør, den 26-åriga norskan, har med sitt album The Silicone Veil kommit så nära gudalikt man kan komma. Den har sorg, råhet, fantastiska slingor och vackra beats.
Jag hörde henne för första gången på tv i höstas och har varit fast sen dess. Blandningen mellan harpa och en hel stråkorkester tillsammans med digitala feta beats gör att det blir så tryckande mot ens musikhjärta. Man blir tagen och berörd. Efter att för första gången ha lyssnat till låten ”White Foxes” kände jag att detta var ett album att spara och minnas för alltid. Likaså videon. Titta och lyssna på den först. Tittar man genom hennes musikvideos ser man en likhet mellan dem. De är kalla, vackra, sorgliga, mörka och ärliga.
Plattans näst sista låt ”Stop (Don´t Push The Button)” börjar som något som kunde vara filmmusik med pampiga stråkar och kommer ut i bas, trummor och sång, massa sång. Det är den andra låten ni ska ta er till ert musikinre.
Men för att ni ska förstå hennes stora röst så måste ni se liveframträdandet av låten ”The Silicone Veil” ovan. Att det var möjligt att låta lika ren och bra live trodde jag inte var riktigt möjligt.
Som nummer 22 på listan blir den idag, den 10 december, en perfekt skiva att lyssna på i vintermörkret. Den smälter in i vårt kalla, mörka, ärliga Skandinavien.
