Det ringer i öronen när The Vaccines går av scenen på Berns, men det är inte bandet som orsakat det tinnitusframkallande dånet, det är publiken, som för full hals skanderar den underliga svengelska frasen man så ofta hör på spelningar ”one gång till, one gång till”. Londonkvartetten, som alldeles strax kommer att återvända för att spela bland annat hitten ”Norgaard” inför den entusiastiska Stockholmspubliken, bildades för knappt två år sedan och matades snabbt in i den brittiska musikpressens mangel av hype, hjältedom och självuppfyllande profetior. En dramaturgi som långt ifrån alltid garanterar framgångar utanför hemlandet, men The Vaccines är ett undantag. På arton månader har de gjort tre utsålda Stockholmsspelningar och dessutom hunnit med, de för sammanhanget något udda valen, Umeå och Lund.
– Lund, säger Justin Young och gör sitt bästa för att dölja sitt brittiska uttal och säga namnet någorlunda korrekt. Det är kul att spela på konstiga platser. Jag menar platser där inte så många band spelar, säger han.
Sedan bandet släppte sin andra skiva Come of Age tidigare i år har det cirkulerat rykten om att den en gång dystre och fåordige sångaren har gjort en helomvändning och numera är idel solsken och regnbågar. Kanske inträffade förändringen när Justin, som på singeln ”Teenage Icon” sjunger om att känna sig obekväm med att vara frontfigur, slutade läsa vad andra skriver om honom på nätet.
– När du bildar ett band vet du att du öppnar dörren för andras kritik, men den personliga sidan av det, det kan ingen förbereda dig på. Det är som om du skulle gå in på din Facebooksida och en kompis kompis hade kommenterat att du ser ut som en idiot under en video på dig. Människor vill ju bli omtyckta och det är så konstigt när främlingar skriver om hur du ser ut eller om din bakgrund. Det är inte särskilt snällt.
Justin har nu funnit sig till rätta med att fronta ett rockband och den nyvunna trivseln med arbetsuppgifterna har lämnat avtryck i hans textförfattande.
