http://www.youtube.com/watch?v=4bUZxBRNB8g
THE BAD ONES – BLONDS
Nostalgin är ständigt närvarande på unga Brooklynduon Blonds debutalbum The Bad Ones. Allt från de storslagna, melodramatiska arrangemangen till det suddiga, svartvita omslagsfotot gör att skivan skulle kunna misstas för ett verk från en svunnen tid. Om man inte lyssnar uppmärksamt vill säga – för det är de små detaljerna som gör att The Bad Ones ändå passar perfekt in i 2012 års popklimat. I en tidsålder då samplingar har blivit vardagsmat, såväl trip-hop som 50-talsestetik fått återupprättelse och toleransen för sentimentalitet klädd i svepande stråkar tycks större än på länge (för exempel på sistnämnda: se Lana del Rey stirra på dig från närmsta H & M-reklampelare). “Vår musik ska vara som en klassisk 50-tals-film – fast inspelad med dagens teknik och moderna hjälpmedel” förklarade bandets huvudsakliga låtskrivare och multi-instrumentalist Jordy Asher när jag intervjuade duon i samband med deras spelning på Debaser Malmö tidigare i år. Och det är en klockren beskrivning!
Själv kan jag bara inte förstå varför Blonds inte har blivit större. Deras storhet ligger inte endast i karismatiska sångerskan Cari Rae eller förmågan att med enkla medel skapa snygga, storslagna och melodramatiska arrangemang. The Bad Ones rymmer en del av den största popmusik jag hört under 2012. På rak vet jag få skivor från senare år som återskapar känslan av att vara ung, upp över öronen förälskad och ha hela världen för sina fötter – på samma sätt som The Bad Ones gör. Och det är de små detaljerna som gör det. Hur Blonds på ett mycket effektfullt sätt byter ut “old Motown was playing in the background” mot “Mozart will be playing in the background” i andra versen i singeln “Amen”. Hur Caris sång övergår i ett euforiskt skrik mot slutet av “Locomotion”. När “Aaaa”-körerna kommer in på precis rätt ställe i den sagolikt vackra “Time”. I de ögonblicken är The Bad Ones det närmaste perfekt popmusik som år 2012 har att erbjuda. Och (till skillnad från Lana Del Rey) så är Blonds dessutom en helt utomordentlig liveakt, vilket inte minst klippet ovan bevisar.
