Denna rubrik hade nästan lika gärna kunnat lyda ”Clear Moon & Ocean Roar – Mount Eerie”. Phil Elverum, mannen bakom aliaset, var nämligen produktiv under året och släppte med tre månaders mellanrum två album. Och båda är värda att nämnas och dessutom framhäver det ena albumet det andras storhet och vice versa. Att släppa två skivor kan annars tyda på en slags hybris som gör att man lätt tröttnar, men när Elverum gör det är det med en tydlig distinktion mellan de båda albumen och som ett längre, enskilt album hade det framstått som spretigt.
Titlarna talar sina tydliga språk. På Clear Moon är det lugnt, återhållsamt och förrädiskt harmoniskt. Kvällen innan stormen. En slags väntande oro. Phil Elverums mjuka, spröda, nästan osäkra röst arbetar i samklang med den förhållandevis lågmälda musiken. På Ocean Roar bryter stormen ut. Det tio minuter långa inledningsspåret ”Pale Lights” slår sig skoningslöst fram och välter allt i sin väg och framstår mer och mer som det största stycke ny musik jag hörde 2012. Men Mount Eerie hade inte varit Mount Eerie utan att skönheten ändå finns ständigt närvarande. Så även om Elverum på Ocean Roar lånar element från både noise och black metal så balanserar han det hela tiden på ett sätt som gör att skönheten till och med förstärks. Korta spår som endast kallas ”instrumental” är inte utfyllnad utan nödvändiga passager som förstärker alla de intryck som Ocean Roar frambringar.
Så trots att Ocean Roar är den av årets båda Mount Eerie-utgivningar som skakar om mest så är båda skivorna värda att lyssna på. Om och om igen. Men det förutsätter din odelade uppmärksamhet. Här finns inga klassiska låtstrukturer med verser och refränger och några pliktskyldiga solon. Musiken illustrerar i stället stämningar som avlöser varandra och förutom den episka ”Pale Lights”, som redan nämnts, är det ingen låt som är lika stor som sitt sammanhang. Men det är ett sammanhang som ju mer tid man ger det framträder som årets mest storslagna. Två album – en historia – en fullträff.
