Plats 27: Given To The Wild – The Maccabees

GIVEN TO THE WILD — THE MACCABEES

När flodvågen av gitarrbaserad indierock sköljde över framför allt brittiska topplistor i mitten av 00-talet var The Maccabees en droppe i havet. Vagt urskiljbara från resten av banden, som BBC gav samlingsnamnet ”rötslamsindie”, genom ett flitigt användande av blåsinstrument och en preferens för hoodies framför skinnjackor. Debuten Colour It In som släpptes 2007 kom minst tre år för sent för att profitera på gitarrbandsvågen och The Maccabees lämnade inga större avtryck utanför Storbritannien. Men efter den så kallade gitarrbandsdöden, när de största inom indierocken såg sin popularitet falna och topplistorna tas över av elektronisk musik, seglade plötsligt några av de forna rötslamsbanden upp till ytan genom grundligt genomarbetade förändringar av sitt sound. The Maccabees var ett av dem.

När tredje skivan Given To The Wild kom i januari hade ljudbilden blivit större. Så mycket större att kritiker, välvilligt men tydligen till bandets förtret, drog paralleller till arenamastodonterna Coldplay. The Maccabees är dock inget Coldplay. De förvaltar sitt indierockarv genom att plötsligt bryta av det arenarockigt välpolerade med en råhet som hade orsakat Chris Martin & co. både åksjuka och ordentlig spänningshuvudvärk. På Given To The Wild har de tidigare tvåminuterssnuttarna om barndomsnöjen och fumliga kärlekshistorier bytts ut mot noggrant regisserade kompositioner med abstrakta texter om barndom, åldrande och död. Ämnen som lätt hade kunnat bli hopplöst tunga, trista och deprimerande om de inte var fyndigt tonsatta till smärtsamt skör klaviatur och stökigt oberäkneliga gitarrer samtidigt. Nog för att det förekommer en del svårundvikliga klichéer i både texterna och musiken, men albumets styrka är The Maccabees förmåga att vara konsekvent icke-konsekventa. De tolv låtarna på albumet börjar nästan utan undantag lågt och bräckligt för att sedan explodera i oväntade tempohöjningar och gitarrsolon. En välfungerande dramaturgi som gör Given To The Wild till en märkvärdigt oförutsägbar, samtidigt vackert blygsam och solkigt stökig, skiva.