Som frontman i Dirty Three tar sig Warren Ellis precis de friheter han känner för. Trummisen Jim White och gitarristen Mick Turner är superskickliga, men ändå relativa statister när Warren klättrar på förstärkare, larmar på sin violin flera minuter i sträck, bröstar upp sig med sitt (för dagen något ansade) sektskägg eller håller ett av sina enastående mellansnack, vare sig de handlar om helsjuka drömmar om Richie Sambora (”and then you wake up and realise that Bon Jovi is not the answer to your problems”) eller sarkastiska kommentarer till sin ljudtekniker eller att mästerverket ”Some Summers They Drop Like Flies” handlar om att vänner dör av knark (senast jag hörde den live handlade den om något helt annat). Men framför allt är Dirty Three ett helt fantastiskt liveband – när de går på full intensitet är det en sällsynt lyckad kombination av oljud och skönhet och det jag känner där och då är något livemusik numera ger mig alldeles för sällan.
Men vi hoppar vidare till fredagen. Även denna kväll hade Tivoli Oudegracht en fin uppställning med Clinic, Deerhoof och Fuck Buttons kompletterat med det för mig tidigare okända Lumerians. Även här var det genomgående hög kvalitet, men framför allt Fuck Buttons våldsamma kraft gjorde starkt intryck. De spelade en del nytt material som lät mycket intressant, men inte helt oväntat var det förra plattans stora triumf “Surf Solar” som verkligen fick igång publiken. Gick sedan vidare till en lite mindre klubb, Ekko, och lyssnade på elektroniska grejer med Mo Kolours och Koreless. Speciellt sistnämnda jobbar hårt med små effektfulla detaljer som gör att musiken hela tiden skiftar innebörd och därmed undviker att bli enformig, en fälla jag annars tycker många elektroproducenter tenderar att falla i när de framför musik live.
Lördagen hade elektrotema överlag, men det fanns några undantag. Jag började i alla fall på en lokal som heter Tivoli Helling och ligger lite utanför stadskärnan i vad som närmast kan betraktas som ett industriområde, med att njuta av Tim Heckers stora ljudlandskap. Men när nästa band tråkade ut mig hamnade jag i stället på ett konstgalleri med ett 40-tal andra människor, där vi i stället för elektronisk musik lyssnade på frijazzsaxofonisten och sångerskan Matana Roberts (hemmahörande på kreddiga Montrealbolaget Constellation). Hon var förkyld och kortade ner sin spelning något, vilket var synd för det var väldigt bra så länge det varade.
Söndagen är söndag även på Le Guess Who och därför både börjar och slutar musiken tidigare än de andra dagarna. Denna dag inledde jag i en ombyggd gammal kyrka med att lyssna på lågmäld musik med den irländska sångaren Adrian Crowley och Torontobaserade Hayden. Och i rejäl kontrast begav jag mig sedan till Oudegracht igen, där det denna kväll var garagerocktema. Dessutom på två scener (de hade byggt upp en provisorisk), vilket gjorde att det inte var några pauser. Jag hann se några av de tidiga banden, bland annat uppsnackade FIDLAR, vars spelning var helt galen och skapade en våldsam moshpit framför den låga, provisoriska scenen. Bandet lämnade scenen efter den relativt korta urladdningen genomdränkta av öl som publiken hällt över dem.
Jag vandrade dock vidare till industriområdet igen för att se Sharon Van Etten, vilket visade sig vara ett bra val. Hon var enastående. Fick till och med ta fram snyftduken några gånger då hennes röst framställer hennes fina texter i extra rörande ljus. Återigen fick jag den där undantagskänslan att jag inte bara lyssnade på bra musik utan att den även bearbetade mitt känsloliv. Och sen gjorde kanadensiska Destroyer en nästan lika fin spelning som i Malmö förra veckan. Avslutade sedan min vistelse på Le Guess Who med att se Ty Segall visa vem som är garagescenens nya regent på Oudegrachts stora scen. En värdig avslutning på fyra kvällar av bländande bra musik.
OBS: bilden är tagen i samband med Monos spelning i Göteborg tidigare i år.
