Vår skribent Ola Elleström var i Holland i helgen för att ta pulsen på höstfestivalen Le Guess Who, där han såg favoriter som Dirty Three, Mono, Sharon Van Etten och Deerhoof. Läs hans rapport nedan.
November är av hävd en intensiv konsertmånad i Europa. Efter festivalsommaren turnerar många band några månader i USA innan de åter beger sig över vattnet för att spela på klubbar här någon månad innan de åker hem för att fira jul och nyår. Tittar man på hur det ser ut mellan olika år får man bilden att det faktiskt är precis så här varje år.
Några entusiaster i holländska Utrecht gjorde för några år sedan samma observation. Massor med band åker kors och tvärs över kontinenten, på väg från en stad till en annan. Och varför inte då göra något större av detta och se till att så många som möjligt av banden stannar till i samma stad vid samma tillfälle. 2007 startades därför klubbfestivalen Le Guess Who. Festivalen förläggs till slutet av november, vilket gör att festivalen också kan dra nytta av en del av bokningarna till de båda festivaler som brittiska All Tomorrow’s Parties (ATP) årligen ordnar i början av december. Tanken bakom Le Guess Who är lika enkel som genial.
För att ge en bra bild av Le Guess Who kan det räcka med att jämföra med klubbnätterna på Way Out West i Göteborg, d.v.s. de som går under namnet Stay Out West. Med de båda skillnader att man i princip slipper köer och man kommer nästan alltid in på de ställen man vill till – på Le Guess Who är det inte 30 000 festivaldeltagare som slåss om platserna på klubbarna. Och naturligtvis också att musiken börjar redan under tidig kväll. Men det är alltså musik på 6-7 klubbar, i en gammal kyrka och i något galleri. Avstånden är oftast överkomliga, men det kan ta uppemot en halvtimme att förflytta sig per fot mellan några av ställena. Utrecht som stad har en befolkning lite större än Malmös, men stadskärnan känns mindre. Det är för övrigt en väldigt vacker och mysig stad, med kanaler precis som Amsterdam och ett rikt bar- och restaurangliv.
Likheterna med Stay Out West stannar inte vid att musiken spelas på klubbar, utan line-upen på Le Guess Who skulle mycket väl kunna vara SOW:s klubbprogram. Ingen av de artister som spelade på årets LGW känns som bokningar som Luger skulle ha lagt i Slottsskogen, däremot skulle nog flera skapa långa köer i Göteborgsnatten. Högt upp på årets LGW-affisch stod till exempel Fuck Buttons, Ty Segall, Dirty Three, Sharon Van Etten, Destroyer och Mono. Både Grimes och Purity Ring var bokade, men ställde in i ett relativt sent skede. Totalt innehöll line-upen ett hundratal namn, många relativt okända men inte helt oväntat var många av dem (åtminstone de jag såg) ändå väldigt bra. Festivalen varar fyra dagar, från torsdag till söndag. Biljetterna är förhållandevis billiga – ett festivalpass kostar 75 Euros och dagbiljetterna ligger på mellan 20 och 30 Euros beroende på vilken dag man går.
Torsdagskvällen begav jag mig till den största klubben, Tivoli Oudegracht, där det var postrocktema med Do Make Say Think, Mono (bilden) och Dirty Three. Sistnämnda band, som jag är synnerligen förtjust i och en av de främsta anledningarna till att jag lockades till Utrecht, är jag inte helt bekväm med att föra till postrocken men arrangörerna tyckte det så vi kan väl för enkelhetens skull följa den linjen. De båda förstnämnda banden var båda väldigt bra, men Dirty Three var som alltid fantastiska (tredje gången jag såg dem). Det finns få frontmän som har en sån kombination av karisma och musikalitet som Warren Ellis, sidekick till Nick Cave i både Bad Seeds och Grinderman. De bådas vägar korsades i mitten av 90-talet när Nick såg Dirty Three i Melbourne, blev helt knäckt av hur bra de var och bjöd in Warren, som i Caves projekt spelar alla möjliga instrument men i Dirty Three enbart ägnar sig åt violin, att medverka på Murder Ballads. Och sen dess har han varit en självklar del av Bad Seeds och när man ser Bad Seeds eller Grinderman får man intrycket att det är Warrens närvaro som gör Nick Cave riktigt trygg.
