Jag tänkte mig en förväntansfull stämning i trendiga foajébaren på stadsteatern i Göteborg. Ett fantastiskt popband är på besök och i ryggsäcken har de en av årets starkaste svenska skivor i Youth. I Göteborg brukar det båda för en trevlig kväll då pop-publiken länge setts som en av Sveriges mest entusiastiska. Tji fick jag. Publiken verkade mer intresserad av att mingla i baren än att uppmärksamma de hårt jobbande popband som stod på scenen. Det togs nog inte ett danssteg på hela kvällen. Det känns lite som att köpa ett fint vin för att ha nåt roligt att se på.
Inte sedan Sambassadeur och [ingenting] härjade som värst på klubbarna runt om i landet har ett svenskt popband producerat så kompetent och dansvänlig musik för oss utsvultna svenska poptöntar. Det senaste nya som gjorde nåt speciellt för mig var Syket. Det förtjänar minst ett par danssteg per konsert kan jag tycka. Sedan kan man debattera det sunda hos en människa som betalar 180 pix för barmingel i två timmar med vad som måste vart irriterande hög musik från ett par slynglar på scen, men det är en annan diskussion.
Simian Ghost då? De gör vad de kan helt enkelt. Det är tajt och suggestivt men öppet och frejdigt. Den mörka scenen med bara röda spots på bandet fungerar perfekt i de långsammare låtarna och när det smäller till Framför en festivalpublik hade de regerat kungligt. De verkar inte bry sig om att halva publiken verkar skita i dem.
– Vad roligt att så många kommit, senast vi spelade i Göteborg kom det fyra personer, sa Sesbastian Arnström från scenen i ett av mellansnacken. Det får ändå klassas som relativt ödmjukt av sångaren vars band redan hyllats besinningslöst av både NME och MOJO. Inte undra på det. Kopplingarna eller iallafall de subtila blinkningarna till NME-favoriterna Beach House är uppenbara. Därmed inte sagt att Simian Ghost inte klarar av att stå på egna ben.
Efter ett par låtar börjar en del åtminstonde jubla lite mellan låtarna och iallfall en tre-fyra stycken har ställt sig framme vid scenen. Kanske skämdes de över sina fellow göteborgare. Nu börjar bandet också få upp farten rejält. Då jag själv är ”låtnamns-dyslektiker” kan jag dessvärre inte namedroppa var det smäller som bäst. Jag kan däremot utan förbehåll konstatera att det utdragna outrot i avslutningslåten var det vackraste sammelsurium av oljud jag hört på mycket länge. Magiskt intensitet med melodin intakt i bakgrunden. Jag hoppas inte Ghost tar ut sig för mycket på vinter och vårturneérna för jag ser fram emot att möta dem på festivalerna i sommar. Med en publik som respekterar artisterna på scen. Skämmes Göteborg.
