Wild Nothings kritikerhyllade skiva Nocturne lär hamna högt på de flesta albumslistor i år och i november spelade Jack Tatum och hans band i Sveriges tre största städer. Vi som var där, vet att det var alldeles underbart. Rockfotos Mattias Pettersson träffade Tatum i samband med spelningen på Debaser Slussen.
Jag tar bakdörren in i det kala och rena Debaser Slussen – helt annorlunda än det stimmiga ölpalats det ska bli kort efteråt – och möts av Wild Nothings gitarrspelande Jack Tatum skostirrande på scenen. På grund av ett högljutt soundcheck slår vi oss ner i den bakre baren där vi efter en stunds samtal inser att en i personalstyrkan har lagt sig för att sova i den tystaste vrån av den ständigt stökiga lokalen.
Det är hans fjärde europaturné och andra sverigebesök. Ironiskt nog, berättar han, spelar han på samma tre arenor denna gången: Debaser i Malmö, Pustervik i Göteborg och Debaser Slussen i Stockholm.
Han kallar sig och kallas introvert. Men Jack Tatum framstår varken som blyg eller nervös. Snarare rak och öppen, och ger ett ödmjukt inttryck av att vilja vara till lags för bandet som väntar på honom, men vill inte avbryta intervjun innan jag har frågat det jag vill veta. Han ska trots allt ändå vara ledig dagen efter, men har inte haft tid att göra några planer.
– Det är en intressant dynamik att turnera. Hela dagen är ett stillestånd där vi inte gör någonting, sen blir det kväll och vi går till en plats och riggar och sen är spelningen – det bara accelererar, säger Jack Tatum.
– Jag spenderar så mycket tid runt musik generellt så när jag är hemma går jag knappt på spelningar. Jag kopplar av och lagar mat, gör bara normala tråkiga sysslor.
Det blir väldigt mycket frågor om själva inspelningsprocessen. Inte konstigt i och med att multitalangen trollade fram debutskivan helt själv från början till slut:
– Det var bara jag som gjorde allt på Gemini. Jag frågade om folks åsikter men mer på en vännivå än andra musiker. Det var väldigt svårt att veta exakt när någonting var färdigt, vilket speglas på skivan: i mina ögon är det ett maximalistalbum, med så många ljudlager där jag lagt två-tre tagningar på varandra.
– Den första skivan kändes liksom burkig, om du förstår vad jag menar. Den är väldigt effekttyngd och har bara samplade trummor.
Känner du att du kan lyssna på det?
– Det känns som en produkt av vem jag var då. Jag är på en annan plats nu så det är inte så ofta jag lyssnar på det. När jag gör det så beror det på humöret. Jag är antingen väldigt glad över att jag lyckats göra den och att den låter bra eller så tänker jag att “det här är hemskt”.
