Father John Misty: ”Allt jag var där var trummis i ett band”

Father John Misty, eller Josh Tillman som han egentligen heter, har på många sätt återuppfunnit sig själv med sitt nya album Fear Fun. Han har lagt Fleet Foxes långt bakom sig och brutit med de gamla hjältar han lyssnade på när han var yngre. Inför spelningen på Pustervik i Göteborg fick Rockfotos Jocke Kettil ett par minuters samtal med honom och pratade om skapandet av skivan och den pågående Europaturnen.

Hur tycker du att den europeiska pubilken mäter sig med den amerikanska?

– Jag gillar inte att generalisera publiken. Jag är där för att genomföra en show. Jag kan inte låta mig påverkas av deras humör. Är det ett rövhål som skriker och har sig så kan man i ett narcisistiskt ögonblick tro att publiken suger. Då är det bättre att bara göra sin grej liksom.

Om vi övergår till skivan då, det känns lite mer enhetligt än dina tidigare verk. En röd tråd genom skivan…

– Tycker du det!? Jag tycker att detta är det mest spretiga albumet jag gjort. Tidigare har jag haft en genomgående idé typ att jag har speciella instrument som jag leker med. Nu är det enda genomgående elementet jag, min röst. Mina texter och mina ärliga tankar är det enda genomgående. Men jag gillar att variera musikstilarna.

– Det här albumet är lite enklare än de förra, där har jag vart mer orginell. Nu satsade jag på texten och utgick från det. Humor är en stor del av skivan.

Du har sagt att du var tvungen att ”döda dina hjältar” när du gjorde den här skivan. Hur menar du då?

– Inga musiker som jag har lyssnat på har egentligen försökt att vara fyndiga eller använt humor i sina texter. Då har jag alltid tänkt att det får man inte göra i musik. Men nu sket jag i det – för det är jag. Om jag inte kan vara mig själv, vem är jag då? Det var dags att bara strunta i vad de gjort och göra min egen grej. Och sedan har många av de gamla idolerna blivit ljudfascister.

Ljudfascister?

– Det finns ett slags slaviskt följe till de stora giganterna som om de vore popmusikens påvar eller nåt. Det är inte mitt jobb. Det finns entusiaster och samlare som gör sånt. Beundrar och älskar. Men det är inte jag längre. Jag var inne i en affär för ett tag sedan och så spelades Neil Young. Han tycker ju att det digitala mediet inte ger hans musik rättvisa. Så jag sa högt för mig själv: ”Vilken tönt”. Folk blev skitsura på mig i affären.