När Michael Gira kommer till stan är förväntningarna skyhöga. Den egensinnige No Wave-ikonen har skapat aggressivt kompromisslös musik i olika projekt under tre decennier. Sättningen och medlemmarna i Swans har varierat en hel del genom åren, men i centrum har man ständigt funnit Gira som huvudsaklig låtskrivare, allmän diktator och ett naturligt fokus för både en lojal och engagerad publik likväl som för intresserade och fascinerade musikkritiker. Alla undrar vilket nästa steg ska bli för Gira och hans gäng.Och år 2012 skrevs ännu ett kapitel i Swans unika historia när man släppte det hyllade albumet The Seer, bandets tolfte studioskiva. Det är ett riktigt mastodontverk som bjuder på allt från drone och industrirock till country och kraut under den imponerande speltiden på två timmar. På min lista med 2012 års bästa album står The Seer överst. Jag är uppenbarligen inte ensam med den hyllningen, för Debaser Slussen är slutsålt den här söndagen och stämningen i lokalen är på topp.
Tjugo minuter efter utsatt tid kliver Swans in på scenen till publikens entusiastiska jubel. De inleder med några minuters stämningsfullt lågmälda ljudlandskap innan en högre växel snabbt slängs in och en massiv mullrande vägg av bastoner slår publiken i bröstet. Swans har alltid varit (ö)kända för sin oerhörda volym och sin hårda ljudbild vid liveframträdanden. Det går snabbt att konstatera att man tänker leva upp till sitt rykte även den här kvällen. Med sina två trummisar och en imponerande rå elbas verkar man ha bestämt sig för att ensamt riva hela Slussen i förtid, och man tystnar inte förrän konserten är slut två och en halv timme senare. Inga pauser, mellansnack eller extranummer.
Under kvällen får man bevittna hur Swans bygger upp, bryter ner, ökar tempot, går upp i energiska crescendos och ibland bara låter instrumenten tala för sig själva med tjutande rundgång och abstrakta brummanden om vartannat. De bjuder på ett rent ljudmässigt och mestadels instrumentalt uttryck – en 150 minuter lång spelning med stenhård musik som inte skulle kunna göras av några andra än just Swans. Visst skulle man kunna försöka kategorisera de här halvtimmeslåtarna som en aggressiv och hård variant av krautrock med inslag av No Wave-noise a la Glenn Branca, men sanningen är att alla försök att beskriva Swans musik rinner av dem likt vatten på en gås. Det här är musik som fungerar som en ultimat referenspunkt; man jämför inte Swans med annan musik, man jämför annan musik med Swans.
Efter en timme är publiken framför scenen genomsvettiga och växlar ständigt mellan att torka sig i pannan och justera sina öronproppar. Jag märker själv att jag står krampaktigt och fixerar på varenda litet ljud som kommer från Michael Gira & Co. Jag har knappt gjort en enda anteckning än, utan känner mig helt mörbultad och överkörd av den intensiva spelningen.
Den fysiska aspekten i att se Swans uppträde live går inte att underskatta, och även om andra halvan av konserten känns något ofokuserad (delvis på grund av att den 58-årige Michael Gira nu är uppenbart berusad men ändå fortsätter att bestämt beställa in fler gratisöl) så är det verkligen fascinerande att en konsert med ett rockband fortfarande har möjlighet att chockera och imponera på det här sättet.
Jag känner mig hedrad av att ha blivit utsatt för Swans magnifika mangel. Det var på många sätt en väldigt brutal upplevelse. Men också oerhört ljuvlig.
