Maskinen: Annexet, Stockholm 24/11

Maskinen styr upp sin spelning på Annexet med konceptet att trippel-värma-upp publiken. DJ Per Hammar inleder med en timmes house- och technopumpande, innan Lilla Sällskapet intar scenen, följda av The Very Best. Annexet fylls sakta på med folk, medan de elektroniska rytmerna sprider lika delar synthpopig melankoli och zumba-spring-i-benen-behov. Det funkar dock så där. Jag vet inte vad det är, men något känns fel med valet av förband, kanske att det är lite för snällt? Lilla sällskapets trallvänliga synthslingor med mjuka och behagliga texter och tonfall och efterföljande The Very Bests glada kärleksfulla toner ger mig bara abstinens efter de hårda trummaskinernas pulserande. Det är som att skjutas tillbaka till 90-talet och få The Mobile Homes i väntan på Nitzer Ebb.

Men så bryter till sist vansinnet lös och varar konstant i 70 minuter. Maskinen på scen är kanske det mest adrenalinstinna jag upplevt på länge. Hårda technobeats till hårda rhymes som spottas fram i ett galet tempo. Frej Larsson och Herbert (Afasi) Munkhammar tvingar sig in under huden på varenda en som lyckats få tag på biljett till spelningen och studsar ikapp med sin lika energisk publik.

Mellansnacket består av speedade hyllningar till spliffrökande, uppviglingsförsök av våld mot snubbar som misshandlar sina tjejer, aggressiva SD-attacker och sporadiska peppanden till alla som är här och representerar ”Sveriges framtid”. Inte en enda minut går till spillo och allt som i hypertempo levereras från scenen, mottas med jubel som eskalerar när Maskinen slutligen går av scenen och bjuder in alla till efterfest på Debaser.

Inför spelningen läser jag att ”Maskinen är inte en hårdrocksgrupp, Maskinen är inte en housegrupp, Maskinen är inte en popgrupp, Maskinen är ett monster där varje låt är låt är en potentiell hitsingel”. Att Annextes golv bokstavligen vibrerar under hela konserten, samtidigt som det pågår en konstant allsång av en publik som är ”helt sjuk i huvudet” enligt Frej Larsson, visar att det är på liv och död för Maskinen. Och det känns i både hjärtat och i benen timmar efter spelningen, efter en speedadstrob- och rökmaskinstung hitkavalkad.