Jag kan inte förhålla mig objektivt till The Cure. De är ett av de där banden som har definierat vad ”bra musik” är för mig. Jag hör ekon av The Cure överallt: i indierocken, postrocken, gothen, emon, ja praktiskt taget alla gitarrbaserade klagosånger som skrivits sedan 80-talets början. Jag var 15 år när de på allvar kom in i mitt liv och man kan väl säga att jag ”växte upp” med Robert Smiths lyrik. Somliga vill mena att det är just det man gör: Man ”växer upp” med The Cure, sedan växer man ifrån dem. Själv kan jag inte förstå det resonemanget. Måhända kommer en dag då man anser sig vara för gammal för att måla naglarna svarta och klä ut sig till penntroll – men hur man växer ifrån The Cures musik förstår jag inte. Lika lite som jag förstår varför det, bland förstå-sig-påare, ständigt vurmas för de tidiga 80-talsskivorna Seventeen Seconds och Faith – då det skulle dröja till 1989 innan The Cure gjorde sitt magnum opus: Disintegration.För Disintegration är ett magnum opus i dubbel bemärkelse. Den är både det bästa och det svulstigaste som The Cure har gjort. ”This music has been mixed to be played loud so turn it up” står det i konvolutet och det tar inte mer än 30 sekunder att förstå varför. När klockspelen och de fläskiga 80-talssyntharna sköljer över lyssnaren som en massiv flodvåg 30 sekunder in i inledande ”Plainsong” och Robert Smith börjar sjunga ”I think it’s dark and it looks like rain”. Albumet kom till under Smiths ”svåra 30-årskris” och kretsar till stor del kring hans egen oro inför åldrandet och tankar om livets förgänglighet. Men nu har han ju inte blivit både Porscheägare och världens rikaste penntroll enbart på introverta grubblerier – utan också på att skriva fantastisk popmusik. De oemotståndliga poprefrängerna finns på ”Disintegration” också – men även då är orosmolnen närvarande någonstans långt borta i bakgrunden och så flåshurtigt och käckt som ”Friday I’m In Love” blir det (tack och lov) aldrig. När han sjunger sin enklaste och mest rättframma kärlekstext någonsin i ”Lovesong” så gör han det till albumets sorgligaste melodi.
Men det är mot slutet som det verkligen händer. När ”The Same Deep Water As You” och ”Homesick”, Robert Smiths två vackraste sånger någonsin, dras ut och växer till sammantaget nästan 20 minuter storslagen melankoli. När jag hörde de här två låtarna första gången kändes det som att jag äntligen hade hittat musiken jag alltid letat efter. Som tonåring i en tid långt före nymodigheter som nedladdning och Spotify – med begränsad skivbudget men med allt för mycket fritid – kunde jag låta ”The Same Deep Water As You” och ”Homesick” gå på repeat timmar i sträck. Cirka 15 år senare, under sommaren 2012, förlovade jag och min flickvän oss till tonerna av ”Lovesong”. Jag må ha överlevt en 30-årskris och kommit ut på andra sidan med ett Volvokort i plånboken men Disintegration fortsätter att spela lika stor roll i mitt liv. Hur man ”växer ifrån” The Cure förstår jag bara inte.
