Om det finns ett ord som är missbrukat i nutida musikjournalistik så är det ”legendar”, tätt följt av ”pionjär”. Men inför kvällens spelning på KB kunde publiken se fram emot att få beskåda inte ett, utan två, band som faktiskt lever upp till dessa epitet.Låt oss börja med Stry. Med Kriminella Gitarrer gav han 1978 ut ”Vårdad klädsel”, som allmänt erkänns som Sveriges första punkskiva, samt en dryg handfull andra låtar, bland annat den fantastiska ”Knugen Skuk”. Sedan var han med i en massa andra band – Garbochock, Stry & Stripparna, Blödarna, Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet och slutligen Babylon Blues.
Senast jag såg Stry var 1989 när han spelade med Babylon Blues på Stadt Hamburg, där Pickwick och Swing-In ligger nuförtiden. Vad jag minns tyckte jag att det var bra. Jag drack läsk under spelningen, för de hade inte alkoholtillstånd (det vill säga att jag inte kände dem som stod i baren) och jag hade ännu inte fyllt arton. Sedan hånglade jag med en okänd karl medan jag väntade på bussen hem, lite för att hålla värmen i senvinterkylan, men mest för att fördriva tiden. När bussen kom sade jag glatt hejdå och gav mig in i värmen medan mitt hångelobjekt stod kvar på gatan, något lång i synen.
Det har alltså gått några år sedan sist. Men det känns ändå välbekant när Stry står med stora mörka solglasögon, lite som en punk-Bono, och sparkar igång ”Streberbarn”. Bandet låter bra, om man bortser från brötigheten hos KB:s ljudanläggning, med fint tryck i låtarna, av vilka flertalet kommer från Garbochock-perioden.
Det är ett förbands eviga lott att spela alltför för kort tid med för dåligt ljud, men de flesta i lokalen, inte minst undertecknad, hade nog gärna sett ytterligare några låtar från Stry & Stripparna innan de avslutade med ”Malmö City” och lämnade över till kvällens clou, Tant Strul.
Tant Strul var också ett band som bröt ny mark. Under ett tidigt 80-tal då sexismen var öppnare, då kvinnliga musiker enkelt kunde avfärdas med att de var ”bra för att vara tjejer”, slog de sig in på en fullständigt mansdominerad marknad. De är alla utmärkta musiker, men i deras låtar spelar musiken ändå andrafiolen, i stället har det alltid varit de poetiska och drömska texterna om åtrå, längtan och frustrationer som har legat i fokus.
Självklart blickfång i Tant Strul är sångerskan och gitarristen Kajsa Grytt i platinablond hårman och ultrakort glittrig klänning. Hon har också full kontroll över de klassiska rockposerna; under ”Flickan utan ord” griper hon t.ex. tag i mikrofonstativet och faller på knä. När hon reser sig upp strilar blodet från hennes högerknä. Det är något av det punkigaste jag har sett under de senaste tjugo åren. Samtidigt är det en händelse som ser ut som en tanke, för det ger senare en fullständigt bokstavlig tolkning av ”Slicka mig ren”, där hon sjunger ”på såriga knän står jag nu här och jag ropar jag vet du är där”.
Jag tror inte att det går att underskatta Tant Struls betydelse för dagens kvinnliga musiker, och när jag står där på KB känns historiens vingslag tunga. Där uppe på scenen står Tant Strul. En reva i tiden öppnas, och där står Patti, Debbie, Poly och Siouxie. Och jag vill inte att det ska ta slut.
Bilden är tagen i samband med spelningen i Sthlm i helgen.
