Mono: Debaser Slussen, Stockholm 20/11

De stämningsfulla gitarrplocken, det monotona växlandet mellan två ackord, den så tålmodigt ökande intensiteten, den påtagliga kontrasten mellan skönhet och oljud… Den genren som vi nu, i brist på en bättre term, brukar kalla för postrock har onekligen redan sina klyschor och konventioner.

Men trots detta så finns det något i den här stilen av instrumental musik som fortfarande känns öppet och fritt; ett ambitiöst försök till att använda den konventionella rocksättningen av trummor, bas och gitarr för att skapa något utöver låtar på tre minuter med vers-refräng-vers-struktur. Den japanska kvartetten Mono tillhör några av dem som är allra bäst vad gäller det projektet.

När man lyssnar på Monos skivor, varav de flesta har spelats in av legenden Steve Albini, är det faktiskt lätt att tro att musiken har skapats av en artificiell intelligens i ett labb hos IBM. Det är nämligen något icke-mänskligt över den perfekt dramatiska dynamiken och alla de filmiska momenten som rymmer sig inom bandets kompositioner. Är Mono endast en app? Är det för bra för att vara sant?

Well, på Debaser Slussen den här kvällen blir det tydligt att det rör sig om högst verkliga människor. Trots den lite speciella rigida visuella symmetrin på scenen (en sittandes gitarrist på varje sida om basisten i mitten, trummisen perfekt centrerad längst bak) så är den musikaliska upplevelsen lyckligtvis mer emotionell än maskinell.

För vackert är det verkligen! Allra bäst blir det när basisten istället sätter sig bakom pianot, och helt ensam får inleda med fina och berörande små melodier. När trummor och gitarr sedan kommer in i ljudbilden blir samma pianodel snabbt en fast del av rytmen istället, speciellt i kontrast till de svävande och tryckande gitarrmattorna. Det är oerhört effektfullt och bandet använder sig av det här knepet flera gånger, men jag kan förlåta dem för det.

Just Monos gitarrlandskap är verkligen värda att nämnas. Det finns självklara beröringspunkter med bandets influenser som My Bloody Valentine och Sonic Youth, men man kan också höra Swans och nutida klassisk musik. Trots att jag står nära scen och kan se precis vad de olika medlemmarna gör är det ibland svårt att förstå att de faktiskt bara använder sig av två gitarrer. Båda gitarristerna är delaydiggare och reverbromantiker, vilket märks med önskvärd tydlighet under i stort sett hela spelningen – det är lätt att tro att det är minst fyra gitarrer som man lyssnar på.

Trots det så når musiken aldrig riktigt lika dramatiska och filmiska höjder som på skiva. Man har till exempel inte med sig några stråkar, och ibland känns faktiskt Debaser Slussens scen något liten för musik som är så här bombastisk och majestätisk.

Aftonens spelning bjuder istället snarare på en något avskalad variant av det inspelade Mono som man är van att lyssna på hemma. Vilket inte bara är negativt, för det är verkligen fascinerande att få en möjlighet att tydligt höra hur de bygger upp sina stämningsfulla kompositioner ur små minimalistiska grundstenar.