Jag är något stressad när jag går mot Palladium för att se Mark Kozelek. Jag är nästan försenad och jag tänker lite på om jag har någon möjlighet att överhuvudtaget föra anteckningar under kvällens spelning. Mark Kozelek är känd som sångare i Red House Painters, och har senare blivit hyllad som singer/songwriter och mannen bakom Sun Kil Moon. Han är även mer eller mindre ökänd som en väldigt frispråkig och svår person. Han förbjuder sin publik att filma eller fotografera honom, och han missar sällan en chans att häckla sina konsertbesökare.
Kvällens spelning är absolut inget undantag. Redan innan Mark Kozelek går på scenen får vi som väntat tydliga direktiv om att vi varken får filma eller ta bilder på honom, och att alla mobiler ska vara avstängda under spelningen. Det är inte den bästa utgångspunkten för en musikskribent, som gärna vill notera så mycket som möjligt av vad som händer. Redan under inledningen händer det som inte får hända. Ett modigt fan tar upp sin mobiltelefon och knäpper av en bild av den store gitarrvirtuosen. Mark Kozelek läxar upp honom i pausen och säger att det klickande ljudet stör honom och att han tappar fokus från sin lyrik. Han lovar sitt fan att han ska bli ”removed” om det sker igen. Sedan ber han personalen dämpa ljuset på scenen. När han ska stämma sin gitarr, försöker han även liva upp stämningen i publiken, men det misslyckas något efter bild-incidenten. Det är spänt i luften och han får en nervös respons, när han frågar hur läget är. Kvällens setlist består till stora delar av material från Sun Kil Moon och då framför allt senaste släppet Among The Leaves. Kozelek spelar även en del låtar från sitt kommande coveralbum Like Rats.
”The Bird Has A Broken Wing” framförs felfritt. En låt där Kozelek skriver till sin flickvän om sina otrohetsaffärer under turnélivet. Rytmen i gitarrplocket och valet av låtstruktur för tankarna till José Gonzalez, trots att Kozelek inte vill kännas vid sådana liknelser. Ett väldigt otippat, men trevligt inslag under kvällen är en cover på Bruno Mars ”Young Girls”. Den låter inte alls särskilt likt originalet, utan är en väldigt personlig och fin tolkning. Precis så som en cover ska vara.
Kozelek fortsätter med att berätta om sina minnen av Malmö och hur han en gång spelade på KB tillsammans med Elliott Smith och The Flaming Lips. Folk i publiken pratade när Mark Kozelek spelade, men Elliott Smith stod helt tyst bredvid scenen och tittade på hela spelningen. Det var en speciell känsla, berättar Kozelek. Vidare berättar han om hur han hängde på Hultsfredsfestivalen tillsammans med The Cardigans 1997 och att det var lättare att få ligga ”back in the nineties”. En ganska udda anmärkning av en man som just skrivit en låt om hur mycket han knullar runt på sina turnéer.
Jag tycker det saknas material från den lysande liveplattan Little Drummer Boy ikväll, men Kozelek spelar en ny låt som heter ”You Missed My Heart”. Den påminner mycket om ”Cruiser” från ovannämnda album, så det känns helt klart hoppfullt inför det nya albumet (som släpps 19 februari). Publiken får också en chans att önska låtar. En kvinna vill höra ”Moorestown” och det får hon, medan Kozelek passar på att säga att vi svenskar låter efterblivna när vi pratar engelska. En annan ”ny” (cover på kanadensiska punkarna Dayglo Abortions) låt som spelas är ”I Killed Mommy”. Frågar du mig så är originalet ljusår bättre. En sådan låt fungerar inte riktigt som akustiskt arrangemang. Vänd på steken och föreställ dig till exempel Misfits sjunga kärlekssånger. Det går bort. En annan låt som önskas är ”Summer Dress”. ”Swammerdress” härmar Kozelek och skrattar. Han spelar den bara på grund av uttalet. Det är fint. Så himla fint att jag har svårt att få ihop pusslet som utgör Mark Kozelek.
Han som är ett stort boxningsfan har en gång berättat hur han satt och grät när han såg sin idol Joe Frazier bli intervjuad i tv. Frazier började snyfta då han pratade om Muhammad Ali. Kozelek menade på att han var en stor tuff kille i ringen, men på ett privat plan en känslosam och mjuk människa. Mark Kozelek är precis likadan, fast tvärtom. En bufflig och uteslutande person. En vacker och självutlämnande artist. Jag tror aldrig att vi riktigt får se den riktiga privatpersonen Mark Kozelek. Han kör över oss och vi skrattar och tar emot. Allting är ett skådespel.
