Tiamat började sin bana under namnet Treblinka och var en del av den klassiska Stockholmsdödsscenen i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Bandet nämns tyvärr ganska sällan i det sammanhanget, trots att debuten Sumerian Cry faktiskt spelades in före Entombeds dito Left Hand Path.Redan på den tiden hade Tiamat något som skilde dem från mängden. Johan Edlund (ende kvarvarande originalmedlemmen två decennier senare) blandade tidigt in både österländska toner, körer och keyboards, och låtstrukturerna var inte sällan mer komplicerade än hos scenens övriga band. Edlund tröttnade också ganska snabbt på att skriva om de traditionella dödsmetallämnena, och texterna kom allt mer att handla om personliga reflektioner och kärlek i olika former.
Det första riktigt stora avsteget från dödsmetallen, fjärde plattan Wildhoney från 1994, hyllades med all rätt för sitt progressiva sound, även om puritanerna rynkade så smått på näsan. Det var dock inget mot vad de skulle göra åt efterföljande A Deeper Kind of Slumber, som kom tre år senare och fortsatte med stormsteg vidare in på den experimentella väg som föregångaren stakat ut.
Borta var nu alla spår av den dödsmetall som bandet tidigare spelat. Kvar fanns ett mer progressivt och analogt Depeche Mode-doftande gothsound, inte helt olikt det som engelska Paradise Lost spelade vid samma tidpunkt.
De senaste tretton åren har Tiamat fem plattor; Skeleton Skeletron som tog vid där A Deeper Kind of Slumber slutade, betydligt mindre glättiga Judas Christ, den snarlika Prey, förra plattan Amanethes där vissa äldre element gjorde comeback och nu sprillans nya The Scarred People.
Tiamats tionde album känns ganska omgående som en helt logisk platta, där de senaste fem föregående albumen summeras ihop till en delvis ny brygd som dessutom fått sig en dos nya ingredienser. Kort sagt så känner man igen sig utan att känna att man hört materialet för många gånger förut.
Produktionsmässigt är The Scarred People tveklöst det bästa Tiamat gjort. Det är också otroligt glädjande att kunna konstatera att bandet polerat bort de saker som tidigare känts en aning slentrian och repetitivt och som gjort att vissa låtar flutit ihop på fel sätt eller känts för långa. Johan Edlund sjunger bättre och med större variation och bredd än nånsin, samtidigt som det känns som att samtliga instrument fått både större utrymme och frihet, och användandet av bland annat klockspel och blås gör att det hela känns mer generiskt än någonsin.
De spår som imponerar mest är tekniska, nästan suggestiva ”Winter Dawn”, pianodrivna ”384 – Kteis”, ”The Sun Also Rises” med sitt superba gitarrsolo och vad som åtminstone låter som en sitar, samt släpande ”The Red of the Morning Sun”.
På andra sidan skalan finns ”Thunder & Lightning” som låter precis som jag INTE vill att Tiamat ska låta: upptempo, hurtigt och med en tamburin i högsta hugg. Turligt nog är den helt ensam om att ha dessa egenskaper på den här plattan.
Jag ska villigt erkänna att jag är förvånad över att jag känner att The Scarred People faktiskt har potential att ta sig in på min topp 25-lista när det snart är dags att summera musikåret 2012.
Förvånansvärt snyggt och fräscht utan att på minsta sätt tumma på arvet – riktigt bra jobbat, herrar Edlund, Iwers, Sköld och Öjersson!
