Börjar med den förutsägbara ordleken, så är den ute ur världen : DAMN, vilket 10-årskalas det bjöds på när Timbuktu & Damn firade 10-årsjubileum på Hovet. Förväntansfulla och längtansfulla fans i alla åldrar tycktes ha vallfärdat från alla möjliga delar av landet, långfärdsbussarna som ockuperade gator och trottoarer runt konsertlokalen tydde på det åtminstone.
Exakt 20.12 släcks ljuset och med ett kärleksfullt publikjubel som intro kliver kvällens värdar, finklädda i matchande kostymer, upp på scen och bjuder upp till en ovanligt melankolisk första dans med ”Dansa”. Och så här i efterhand, så fanns det ovanligt många lågmälda och melankoliska inslag under den glada, dansanta ytan. Tio år är en lång tid och hitsen har hunnit bli både många och välspelade. Jag är glad att spelningen inte gjordes till ett enda långt greatest hits-potpurri, men samtidigt var det ett ypperligt tillfälle att bara riva av det gungigaste i repertoaren.
Till min stora lycka fick jag ändå lystmätet tillfredsställt, med favoritgästartister som Chords och Supreme (som inledde scenframfarten med Promoes Mammas Gata, där Timbuktu egentligen gästar). Ale Möller dök också upp och gjorde ”You Can Call Me Al” med Timbuktu, precis som på Polar Music Prize-galan tidigare i år. Jag saknade Simone Moreno, som brukar matcha Timbuktus energiflöde på det rytmiska, svettiga sätt, som sig bör på en Timbukspelning, men det fanns gott om energiflöde ändå. Inte minst genom de två dansare som outtröttligt hyllade musikens makt med sina studsande skor.
Hovet är inte en klockren arena för den här typen av artisteri, för storheten med Timbuktu & Damn på scen är just den ofantliga, och till synes outsinliga, energin som går i en direktlinje mellan scenen och publiken. Trots lokalen blev det ännu en konsert som lätt hamnar på årets topp-5-spelningar. Musik är kärlek och glädje och på den punkten är Timbuktu fortfarande ohotad, när det gäller att förmedla dessa känslor på scen.
22.42 tänds det till slut i taket, och den glädjens fest som Timbuktu & Damn har hållit på Hovet kommer garanterat att fortsätta på något sätt i minst tio år till. Jag kan inte se hur konsert-Sverige skulle kunna klara sig utan dem.
