Det var ganska underhållande att följa Pitchforkläsarnas upprörda debatt när deras ”love to hate”-favoritblogg tidigare i år ”bara” gav det senaste Animal Collective-albumet Centipede Hz 7.4 i betyg. Alla som är något så när vana läsare av diverse musikmedier vet att djurkollektivet har varit extremt hyllade av såväl skribenter som läsare under de senaste åren. Men skivan nådde alltså inte ens det eftersträvandsvärda (?!) P4k-epitetet BNM (Best New Music) – vilket för mig personligen, kanske var mer förvånande än upprörande. I varje fall om vi frångår det faktum att 7.4 av 10.0 i själva verket är ett ganska gott betyg. När jag senast såg Animal Collective på Mejeriet i Lund var året 2009 och de hade just släppt Merriweather Post Pavilion (en 9.6:a enligt Pitchfork FYI). Ett album som innehöll ett par låtar som, i alla fall i min lilla ankdamm, blev det årets kanske mesta dansgolvshits. En utsåld och extrem trång, men fantastisk konsert, minns jag så här i efterhand. Denna fredagskväll är det inte utsålt på förhand, men lokalen känns likväl lika publikfylld. Det här är faktiskt en positiv sak i det här fallet. Masspsykos är nämligen själva förutsättningen för bandet Animal Collective. Det hela förstärks av att bandets scendekor bland annat ger illusionen av att scenen befinner sig inuti en stor mun fylld med diverse psykadeliska projektioner. Att de neonblinkande upplåsbara tandraderna gör mig påmind om ett inplanerat tandläkarbesök på måndag är dock något som jag försöker förtänga genom hela konserten.
De öppnar oerhört starkt och avverkar bästa låten från Centipede Hz, ”Today’s Supernatural”, redan som andra låt. En låt, som mätt i Animal Collective-mått är, oerhört lättillgänglig och publiken går givetvis nuts. Sen fortsätter det i mer sedvanlig flummanda. En blåhårig Avey Tare, som utseendemässigt skulle kunna platsa på en konsert med The Prodigy anno sent nittiotal, växlar sång med Deakin (för kvällen klädd i mentalsjukhus-onepice) och bandets cutie-pie Panda Bear. Jag har personligen alltid föredragit när den förstnämnda sjunger, och så även ikväll.
Låtar som ”Lion In A Coma”, ”Applesauce” och ”Honeycomb” utmärker sig i den jamsession som konserten till stora delar utgörs av. Inte mig emot egentligen, jag brukar uppskatta improvisation och lekfulla ljud- och rytmexperiment. Men jag vet inte om det är jag eller bandet som är trött när jag kommer på mig själv att känna mig oväntat oengagerad efter ett tag.
Men mot slutet vaknar jag lyckligtvis igen. Bandet gör en fantastisk version på sin kanske allra största hit -”My Girls”. Publiken bjuder på allsång och euroforisk stämnning och jag påminns återigen om Animal Collectives förmåga att sätta mitt hjärta i trans.
Ordet ”kalejdoskopdröm” är det första som dyker upp på näthinnan när jag går från Mejeriet. Men så erinrar jag mig; det är en helt annan historia, en helt annan artist. Animal Collective gjorde varken årets bästa skiva eller årets bästa spelning 2012, men de där 7.4 är de mer än värda.
