Ben Watt – North Marine Drive (1983)

För de flesta är Ben Watt nog mest känd som ena halvan av Everything But The Girl där den andra halvan utgjordes av Tracey Thorn. För några dagar sedan läste jag boken Patient där Ben Watt berättar om hur han i 30-årsåldern drabbades av en sällsynt och livshotande sjukdom. Från första sidan kunde jag inte lägga ner den, jag blev väldigt berörd av historien och hans sätt att beskriva allting, från de första sjukhusvistelserna, med en enorm detaljrikedom. Hela tiden med Tracey vid sin sida.

Sen kom jag att tänka på North Marine Drive. Denna fantastiskt fina och lågmälda skiva som under åren på något sätt hamnat längst bak i min skivsamling. Jag minns när jag hörde titellåten för första gången. Jag var nitton och lyssnade på en skiva som följde med någon musiktidning jag hade köpt. Det var något av det vackraste jag hade hört, och jag kunde inte bestämma mig för om jag kände mig glad eller ledsen när jag hörde den. Jag visste bara att jag ville gråta.

North Marine Drive släpptes 1983, men det dröjde mer än tjugo år innan jag hörde den. Det är avskalat och mestadels akustiskt vilket får rösten och de melankoliska texterna att framhävas ännu mer. När jag hör den då 20-årige Ben Watt får jag känslan av att han precis har fått den smärtsamma insikten att ingenting i livet varar för evigt.

De flesta exemplar som går att köpa idag har även med EP:n Summer Into White som Ben Watt gjorde tillsammans med Robert Wyatt 1983 som bonusspår.

Utan att överdriva så är North Marine Drive ett litet mästerverk. Inledande ”On Box Hill” skiljer sig rätt mycket från resten av låtarna med sin smittande, sprudlande, kompromisslösa frihetskänsla.

The only thing that stabs my back is spiky grass
The only thing that makes me fall is liberty

Sen går vägen via den smäktande saxofonen i ”Some things don’t matter” och bittra ”Waiting Like Mad” till avslutningen med en underbar version av Bob Dylans ”You’re gonna make me lonesome when you go”.

Jag får samma känsla när jag lyssnar på North Marine Drive nu som jag fick när jag hörde den första gången. Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Jag vet bara att jag vill gråta och att jag vill lyssna på den igen och igen.