Bandet Vit Päls inleder fredagskvällen på Kägelbanan med ett par väl valda rader direkt från senaste singeln ”Livet Är Underbart”, som lyder: ”[…]Götgatsbacken, han har en liten mössa, men stor mustasch. Jag knäcker din Ipad, Hipsterfuck, genom å sparka din ryggsäck.” Det börjar mitt i prick, och slutar inte där, tvärtom accelererar urkraften i det som är Vit Päls ända in i spelningens sista ton.
Fredagskvällen utvecklas till en kärleksfull en, i år 2012:s anda. Bandet bjuder på ett konstant flöde av energi och glädje. Det är en hel del folk som letat sig till Kägelbanan och Vit Päls är glada för det, men någonting får mig att tro att de hade varit lika lyckliga om det var fem personer som stod framför dem. Och det, vill jag poängtera, är någonting bra.
Sångaren Carl Johan Lundgren: ”DETTA HAR VI LÄNGTAT EFTER!”
Publiken vrålar: ”VI OCKSÅ!”
Alla är pepp, stämningen är intim och vänskaplig, bandet är uppfriskande opretentiösa och mellansnacket likaså. Det pågår en ständig interaktion mellan aktörer och betraktare och båda parter verkar njuta av arrangemanget.
Låtar som ”Beach 2011” och ”Sikk fukk” spelas till allas stora ära. I ”Sikk fukk” är det fantastiskt fint att höra körens rena röster sjunga ”fyyy faaan”, om och om igen. Det uppstår liksom något speciellt i kontrasten av höga toner och småsmutsiga svordomar. I låten ”Varje dag, jag kan väl inte jobba varje dag” bjuds vi på en vild trumfest, tätt följt av ett grymt trumpetsolo. Låtens titel är hela texten och den upprepas om och om igen. Jag står och nickar igenkännande, ”I feel ya brotha” tänker jag inom mig. Vit Päls provar, kvällen till ära en ny låt vars refräng lyder: ”här, här det är härligt. Här, här, det är like på det”. Och jag kan inte hålla mig för skratt. Inte för att det är hysteriskt roligt, men hysteriskt träffande, återigen och alla som är där förstår. Vi är barn av vår tid, och det är ”like” på det.
Min relation till Vit Päls inleddes runt 2006/2007, när min kompis Malte introducerade mig för dem. På senare år har den svalnat, inte utav någon speciell anledning. Förmodligen bara för att jag vetat var jag har haft dem och för att jag ”haft” dem så länge. I mitt musikarkiv, det vill säga min externa hårddisk, har jag världens fetaste liveinspelning av ”minamoves”. På inspelningen hör man människor ”scch:a” varandra för att sedan hjärtligt köra: ”ja, ja, ja, jag vill ha fred och ja, ja, ja, jag tror på kärlek”. Jag har även en mp3:a med albumnamnet: ”jippiejeayajey jag sitter på e”. Ja, ni förstår, det är fina rariteter jag sparat på. Och även om spelningen nu fått mig att återuppta ett mer frekvent lyssnande av Vit Päls så saknar jag just det opolerade som från början fick mig att fastna. I framtiden önskar jag mig mindre fancy inspelningar och fler knastriga från fester, ”plz”?
Kvällen på Kägelbanan avslutas i topp när jag får höra de två gamla goda ”Mina moves”och ”Loving you was crazy shit” som extranummer. Bandet Vit Päls ligger rätt i tiden och deras låtar kommer att kunna sparas som dokument över vår tidsanda.
