Mark Lanegan Band: Mejeriet, Lund 10/11

Mark Lanegan har en lång karriär bakom sig. Först och främst sjöng han i Screaming Trees som var ett av alla de band som la grunden för den världsberömda grungescenen från Seattle. Han har samarbetat med Pj Harvey, Kurt Cobain och han har spelat med Queens Of The Stone Age. Dave Grohl anser att hans första soloplatta är ett av världens bästa album och så vidare. Mark Lanegan har släppt många album. Den senaste i ordningen var Blues Funeral av Mark Lanegan Band. En skiva som har fått genomgående bra recensioner.

Det är just Mark Lanegan Band som har kommit till Mejeriet för att spela ikväll. Uppvärmarna Lyenn, Duke Garwood och Creature With The Atom Brain gör alla bra spelningar, inte minst Creature With The Atom Brain sticker ut med sin psyk-influerade rock. Det är dock ganska glest i publiken innan huvudakten går på. Det kanske inte gör så mycket då de flesta medlemmarna i förbanden också spelar i Mark Lanegan Band. Mark Lanegan beträder scenen och får jubel och applåder av publiken. Bandet går direkt på sak och öppnar spelningen med ”The Gravedigger’s Song”. En tung och mörk historia från senaste albumet som fungerar bra med det hårt pulserande groovet på pukorna, som utgör skelettet i låten. Mark Lanegan står och blundar i mitten av scenen med båda händerna om mikrofonstativet. Han är klädd i en svart skjorta och utstrålar enorm pondus. Publikens respons mellan låtarna är bevis på vilken respekt mannen i svart besitter, men han rör inte en min. Istället fortsätter bandet att ta ner tempot och spelar ”Sleep With Me”. Den något ösigare ”Hit The City” spelas redan som tredje låt. Det är en mycket välbalanserad setlist kvällen till ära. De märkliga synthljuden klär låtarna snyggt och skapar en mystisk känsla över musiken. De ligger i linje med Mark Lanegans mörka whiskeyröst och är minst lika viktiga som den råa gitarren, tunga basen och de fantastiskt välspelade trummorna. Lyssna bara på den becksvarta ”St Louis Elegy” som även den spelas ikväll så förstår ni ungefär vad jag pratar om. Samma fina synth kan jag tycka får alldeles för mycket utrymme senare i ”Harborview Hospital” som också den kommer från Blues Funeral och dyker upp långt senare under spelningen. Lanegan står stadigt på samma plats och blundar. De övriga medlemmarna står inte heller för särskilt många rörelser.

De spelar sina instrument och så var det med den saken. Musiken får helt enkelt tala för sig själv. Sällsynt vackert är det när vi får höra ”One Hundred Days” som kanske bara kan uppskattas till fullo om man har levt i ett svårt drogberoende eller bara har god empatiförmåga för tidigare nämnda scenario. Mark Lanegan går av scenen men kommer tillbaka för extranummer. Det sista blir den urflippade ”Metamphetamine Blues”. Då gör det plötsligt inte så mycket att det står stilla på scenen.