Band of Horses: Hovet, Stockholm 9/11

Hovet är stort, för stort för indieromantik, men det är tyvärr inga problem då den gått och hoppat från en bro. Någonting som inte längre är försvarbart är att kalla Band of Horses för indie, jag förstår inte varför folk envisas med det. För att det ska gå måste bandet ta fem stora kliv bakåt, om det någonsin kommer att vara möjligt igen. Band of Horses cirkulerar numera i sfären av mindie: mainstream indie. Ett begrepp som jag till för en stund sedan trodde att jag hade myntat, innan jag gjorde en Google-sökning och Urban Dictionary smällde mig på käften, trist.

Gårkvällens spelning beskrivs bäst som splittrad, det kändes ungefär som att få en sticka under nageln, ingenting som gör så pass ont att man inte kan fortsätta med det man tagit sig an, men ändå någonting som är så obekvämt att man känner det skava, konstant.

Band of Horses är anspråkslöst klädda, folkliga. Naturmotiv efter naturmotiv projiceras i bakgrunden, främst får vi se träd med stora rötter torna upp sig bakom bandet, otaliga antal tolkningar skulle kunna läsas in. Rötter har alltid varit viktiga för människan och hens identitet, jag stannar där. Det som brister mellan naturmotiv, rutiga skjortor och vildmarksskägg är arrangemanget. Arrangörerna, bandet och publiken – drar alla åt olika håll. Vad bandet tycks vilja är en sak, men de har i allra högsta grad blivit påverkade av yttre faktorer, det skiner igenom och drar ner.

Ben Bridwells röst går inte att ogilla, han axlar en tung roll och han gör det väl. Hela bandet är duktiga musiker och det kan ingen ta ifrån dem. Gitarrerna skränar till ibland, men i en så perfekt balans. Ni vet, inte så lite att det låter som ett mesigt försök, inte heller för mycket att det går över till ett hårdrockssolo. Ljudet i sig är också oklanderligt, klart och fint och friskt som en vintervind. När det klaffar, när musiken blir så påtaglig, när det känns som att man kan ta på tonerna – då är det skönt.

Hovets ståplatssektion var packad, resten av arenan var i princip full, förutom de översta läktarplatserna som gapade tomma. Jag märkte att folk gick tidigare för att hämta ut jackor och därmed slippa stå i kö. Det var märkligt. Vad hände med att ge och ta? Publiken och Band of Horses synkade inte riktigt denna kväll. Ibland kunde allt stämma men oftast var det tonårsfumligt. Ett Bridwellcitat löd ungefär så här: ”hope you don’t mind us playin’ some weird songs tonight. We always play the same shit we come here, so we’re tryin’ to make it a lil’ bit different this time.”Publiken klappade halvhjärtat och suktade efter arenadängor. När ”The Funeral” flöt ut i arenan spreds en stämningsfull atmosfär, även jag fångades in där och då. Senare kom ”Knock Knock” från senaste plattan ”Mirage Rock”, publiken gick lös och jag kände bara för att gå hem och duscha i fosterställning. Den är för mycket American teenage band och Band of Horses har mer värdighet än så. Baksidan med ett band som är världskänt gjorde sig bittert påmind.

Vad som behövs är mindre av allt: mindre lokaler, ett band som har skalat av och hittat tillbaka till kärnan och ett par dödade darlings. Det gnager inom mig, kompromisserna har varit för många. Jag hoppas att någon av medlemmarna råkar trilla in på Rockfoto med Google translate och därefter claima bandets konstnärliga frihet: långt bort från radiohitstörstande fans och arenapåtvingande chefer.